Ja, domare, korsfäst honom, korsfäst... men då du korsfäster honom, beklaga honom! Och då kommer jag själv till dig för att korsfästas, ty jag törstar icke efter glädje, utan efter lidande och tårar! Tror du då, kroghållare, att denna din flaska har berett mig glädje? Sorg och kval har jag sökt på dess botten, sorg och tårar, och det har jag funnit och erhållit. Medlidande med oss skall han ha, som är misskundsam mot oss alla, han, den enfödde, han är också allas domare! Och den dagen skall komma, då han skall spörja: ’Var är den dotter, som har sålt sig för sin elaka sjuka moder och för de främmande små barnen? Var är den dotter, som kände medömkan med sin jordiske fader, den onyttige drinkaren, utan avsky för hans djuriska liv?’ Och han skall säga: ’Kommen till mig! Jag har redan en gång förlåtit dig... en gång förlåtit... också nu skola dina många synder varda dig förlåtna, ty du har älskat mycket!’ Han skall förlåta min Sonja, jag vet det, han skall förlåta henne!... Ty då jag var hos henne, kände jag det i mitt innersta hjärta... Och han skall döma alla och förlåta alla, både de goda och de onda, både de visa och de enfaldiga... och när han fällt dom över dem alla, då skall han också kalla oss fram: ’Träden närmare’, skall han säga, ’också I! Träden närmare, I fyllbultar, I liderlige!’ Och så skola alla komma fram utan fruktan och träda inför honom. Och han skall säga: ’I vise, I som uppfören eder som djur och liknen dem, kommen också I hit till mig!’ Och de visa och kloka skola säga: ’Herre, vi låter du också dem komma till dig?’ Och han skall svara dem: ’Därför låter jag dem komma till mig, I visa och kloka, för att ingen av dem anser sig värdig nog att komma till mig...’ Och han skall sträcka sin hand ut emot oss, och vi skola böja oss över den, och vi skola gråta och förstå allt! Ja, då skola vi förstå allt och alla skola förstå det... och Katerina Ivanovna... också hon skall förstå det... Herre, tillkomme ditt rike!»
Han sjönk tillbaka på bänken utmattad och kraftlös. Utan att akta på någon och glömmande sin omgivning föll han i djupa tankar. Hans ord hade gjort ett visst intryck; ett ögonblick blev det tyst, men kort därpå genljöd rummet ånyo av skratt och skällsord.
»En skön dom!...»
»Dumt prat!...»
»En vacker ämbetsman...»
o. s. v., o. s. v.
»Kom, herre», sade Marmeladov plötsligt, i det han lyfte upp huvudet och vände sig till Raskolnikov, »följ mig hem...
