»Dunetjka har redan fattat sitt beslut och jag gillar det fullkomligt», skyndade Pulcheria Alexandrovna sig att säga.
»Jag har beslutat, Rodja, att innerligt bedja dig att besöka oss i kväll. Vill du komma?» sade Dunja.
»Ja, det vill jag».
»Jag ber även, att ni vill ha godheten att infinna er hos oss klockan åtta», sade hon till Rasumichin. »Mamma, jag inbjuder också herr Rasumichin.»
»Det är bra, Dunetjka. Må Peter Perovitj bli ond, om han har lust», sade Pulcheria Alexandrovna beslutsamt.
IV.
I detta ögonblick öppnades dörren sakta och en ung flicka trädde in och såg sig omkring med förlägna blickar. Alla betraktade henne med nyfikenhet och förvåning. Raskolnikov kände genast igen henne.
Det var Sofie Semjonovna Marmeladova.
Han hade aldrig sett henne förrän i går och hon hade då förekommit honom som en helt annan personlighet. Nu var hon en tarvligt klädd flicka med blygsamt sätt. Hon var mycket ung, såg nästan ut som ett barn och hade ett öppet, gott uttryck i sitt ansikte. Då hon så oväntat såg rummet fullt av människor, blev hon icke allenast förlägen, utan förlorade fattningen, blev försagd som ett litet barn och tycktes genast vilja vända om.
»Ah, är det ni?» sade Raskolnikov mycket förvånad, men blev i detsamma ganska förlägen.
Det föll honom in, att modern och systern av Lushins brev redan blivit underrättade om en viss flicka, »bekant för sin dåliga vandel». Helt nyss hade han omtalat, att han ej sett denna flicka mer än en gång, och nu trädde hon plötsligt in genom dörren. Han tänkte även på, att han ej gjort någon invändning mot uttrycket »dålig vandel». Men då han närmare betraktade den arma varelsen, märkte han, att hon var nedslagen och förlägen, och då hon gjorde en ängslig rörelse för att springa sin väg, vaknade medlidandet inom honom.
»Jag hade inte väntat er», sade han hastigt och höll henne tillbaka med sin blick. »Sätt er. Ni kommer troligen med något budskap från Katerina Ivanovna. Sätt er där.»
Rasumichin, som tagit plats på en av de tre stolarna vid dörren, reste sig vid Sonjas inträde för att lämna henne plats. Raskolnikov ville i början anvisa henne plats i soffhörnet, där