Pulcheria Alexandrovna ville också nicka till Sonja, men det ville ej lyckas, och hon lämnade hastigt rummet.
Men Avdotja Romanovna väntade, tills turen kom till henne, och då hon följde efter modern, gjorde hon en vänlig och artig böjning på huvudet.
Sonetjka blev förlägen och besvarade ängsligt och hastigt hälsningen och en nästan smärtsam känsla avspeglade sig i hennes ansikte, som om Avdotja Romanovnas uppmärksamhet och hövlighet gjort henne ont.
»Farväl, Dunja!» ropade Raskolnikov efter henne. »Räck mig då handen.»
»Jag har ju räckt dig den. Har du redan glömt det?» svarade Dunja och vände sig vänligt om.
»Nå, vad gör det, räck mig den ännu en gång.»
Och han tryckte hårt hennes fingrar. Dunetjka log, rodnade och ryckte undan handen för att följa efter sin mor.
»Nå, tack skall ni ha!» sade han till Sonja och såg vänligt på henne, »nu vilja vi önska den eviga saligheten åt den döde och de levande skola leva! inte sant? Så är det ju?»
Sonja stirrade förvånad på honom. Hans ansikte hade plötsligt blivit glatt och muntert. Han såg några ögonblick genomträngande på henne och hans tankar sysselsatte sig med, vad hennes avlidne fader berättat om hennes öde.
— — — — — —
»Gud, Dunetjka, jag känner mig riktigt glad, att vi sluppo ut», sade Pulcheria Alexandrovna, så snart de hunnit ned på gatan. »Det tänkte jag då aldrig i kupén i går att jag skulle bliva glad över det.»
»Jag försäkrar dig, mamma, att han är mycket sjuk ännu. Hans hälsa är kanske förstörd därför att han haft bekymmer för vår skull. Om vi taga det i betraktande, kunna vi förlåta honom mycket.»
»Men du har just inte själv varit så undfallande», avbröt henne modern ivrigt. »Ser du, när jag satt och betraktade er båda fann jag, att du är hans avbild, ej så mycket till det yttre som det inre. Ni äro båda melankoliska, pessimistiska, häftiga, stolta och ädla ... Det är ju inte tänkbart, att han kan vara egoistisk, tror du väl det, Dunetjka? Men när jag tänker på, vad som väntar oss i afton, blir jag förskräckt.»
»Var inte orolig, mamma —»
»Men betänk, Dunja, i vilken ställning vi befinna oss. Tänk om Peter Petrovitj återtager sitt ord!» utbrast den stackars Pulcheria Alexandrovna oförsiktigt.
»I så fall ha vi ingenting förlorat i honom», svarade Dunja i föraktlig ton.
