»Ja, hon bjuder bara på kall mat. Hon har bett mig tacka er så mycket för den hjälp hon fick i går. Om ni inte bevisat oss så mycken godhet, hade vi inte kunnat begrava honom.»
Hennes läppar och haka darrade krampaktigt, men hon behärskade sig och sänkte ögonen mot golvet.
Under samtalet betraktade Raskolnikov henne uppmärksamt. Det var ett magert, sorgset, blekt och tämligen oregelbundet ansikte med en liten spetsig näsa och haka. Man kunde inte ens kalla henne vacker; men hennes blå ögon voro så klara, och när de upplivades, var uttrycket i hennes ansikte så gott och trohjärtat, att man ovillkorligt kände sig dragen till henne. Hennes ansikte och hela hennes figur hade dessutom en karaktäristisk prägel. Oaktat sina aderton år såg hon ännu nästan ut som ett barn.
»Är Katerina Ivanovna verkligen i stånd att med de få medel, som stå till hennes förfogande, göra ett gästabud?» frågade Raskolnikov för att förlänga samtalet.
»Kistan blir så enkel som möjligt och vi ha beräknat allt, som åtgår. Katerina Ivanovna vill så gärna giva en minnesfest.»
»Ja, det tror jag nog. Men varför ser ni er omkring så uppmärksamt i rummet? Min mor tycker också, att det liknar en likkista.»
»Ni har i går givit oss alla era penningar», sade Sonetjka hastigt med darrande läppar.
Raskolnikovs usla bostad hade genast väckt hennes uppmärksamhet och dessa ord undsluppo henne ofrivilligt. En tystnad uppstod. Dunetjkas ögon blevo vänligare och Pulcheria Alexandrovna såg med ett milt uttryck på Sonja.
»Rodja», sade hon och reste sig upp, »vi äta naturligtvis middag i varandras sällskap. Kom, Dunetjka ... men du skulle gå ut och gå litet, Rodja, och lägga dig och vila litet, kom till oss sedan; jag är rädd vi ha tröttat dig.»
»Ja, ja, jag kommer», svarade han. Jag har dessutom en affär att uppgöra—»
»Du tänker väl inte äta ensam?» utbrast Rasumichin och såg förvånad på honom. »Vad går åt dig?»
»Nej, jag kommer, det förstås. Du kan väl stanna hos mig ännu en stund. Du behöver väl honom inte genast, mamma, eller ...»
»Åh, nej, nej! Och ni, Dimitrij Prokofjitj, ni gör oss väl också det nöjet att äta middag med oss?»
Rasumichin bugade sig glädjestrålande. Ett ögonblick voro de alla mycket förlägna.
»Farväl, Rodja! Farväl, Nastaszja!»
