nu göra? Jag vill högst ogärna förlora dem. Jag var rädd för, att min mor skulle fråga efter uret. Det är allt, som återstår oss av min fars tillhörigheter. Vad skall jag göra? Giv mig ett råd! Jag vet, att man måste vända sig till poliskontoret. Men vore det inte bättre att vända sig direkt till Porphyrius? Jag ville gärna ha den saken avgjord så fort som möjligt. Du skall få se, att mamma frågar efter uret vid middagsbordet.»
»Du skall inte gå till poliskontoret utan till Porphyrius!» ropade Rasumichin i högsta grad upprörd. »Åh, vad det gläder mig! Låt oss strax gå till honom. Han bor här i närheten.»
»Ja, kom.»
»Han skall bli riktigt glad över att få göra din bekantskap. Jag har senast i går talat med honom om dig. Du kände således den gamla kvinnan ... det var ju särdeles intressant, ah ... Sofie Ivanovna ...»
»Sofie Semjonovna», rättade Raskolnikov, »Sofie Semjonovna, det här är min vän, Rasumichin, en riktigt bra människa ...»
»Kanske vi skulle gå nu ...» började Sonja ånyo utan att se på Rasumichin och blev ännu mera förlägen.
»Låt oss gå då», sade Raskolnikov, »jag kommer till er i dag, Sofie Semjonovna, säg mig, var bor ni?»
Han undvek hennes blick och tycktes ha bråttom. Sonja sade honom sin adress och rodnade. De gingo ut tillsammans.
»Låser du inte dörren», sporde Rasumichin, då de stodo på trappan.
»Aldrig! ... Jag har inte låst den på två år. Lyckliga människor, som inte ha något att låsa inne!» sade han leende till Sonja.
De stannade i porten.
»Er väg går till höger, Sofie Semjonovna. Hur kunde ni hitta hit?» sporde han, men det tycktes, som om han hade någonting helt annat på hjärtat att säga henne.
Han ville bara än en gång se in i hennes klara, lugna ögon, men det ville inte lyckas riktigt för honom.
»Ni gav ju er adress åt Poletjka i går.»
»Polja, ja, det var sant. Lilla Poletjka ... är ju er syster?»
»Ja. Jag har förr hört talas om er av min far, men jag hade inte hört ert namn ... min far sade, att han visste inte själv ... Jag fick veta det i går och då jag kom hit till porten, frågade jag: »Bor Rodion Romanovitj Raskolnikov här?» ... Men farväl nu, jag skall säga till Katerina Ivanovna ...»
Hon var glad att slippa undan och försvann snart bakom
