närmaste hörn. Hon kunde nu tänka över, vad hon upplevat, överväga vart ord, som blivit uttalat, och gömma varje omständighet i sitt minne. Aldrig, aldrig någonsin hade hon erfarit en sådan känsla. En ny värld hade plösligt öppnats för hennes själ. Hastigt föll det henne in, att Raskolnikov ville själv besöka henne, kanske skulle han komma redan i dag, kanske strax.
»Bara inte i dag, ack, bara inte i dag», stammade hon, beklämd om hjärtat, som om hon bad någon därom, alldeles som ett barn, vilket är ängligt. »Herre Gud, han skall komma till mig ... in i mitt rum ... O Gud!»
Hon var naturligtvis ej i stånd att i detta ögonblick giva akt på en främmande herre, som var nästan i hälarna på henne. Han hade följt efter henne, ända sedan hon gick ut genom porten. På samma gång som de alla tre stodo på gångbanan, hade denne herre gått förbi, och då han hörde Sonja säga: »Bor Rodion Romanovitj Raskolnikov här?» studsade han och vände sig om för att betrakta dem alla, men i synnerhet Raskolnikov, till vilken Sonja ställt sina ord. Han såg uppmärksamt på huset och inpräglade det i sitt minne. Sedan gick han vidare, utan att någon givit akt på honom. Men hans steg voro långsamma och det låg något ormlikt i hans rörelser. Han väntade på Sonja, då han märkte, att hon tog avsked, och således kunde förmoda, att hon ämnade sig hem.
»Vart går hon? Jag har en gång förut sett detta ansikte», tänkte han, »det får jag lov att taga reda på ...»
Då han hunnit till hörnet, skyndade han sig över till andra sidan av gatan, vände sig därpå om och såg, att Sonja gick efter honom utan att märka något. Han förlorade henne icke ur sikte utan följde efter henne hela vägen.
Han var vid pass femtio år, av medelstor växt, kraftigt byggd och bredaxlad. Hans dräkt var elegant och han såg ut som en förmögen man. Det breda ansiktet var icke obehagligt och hyn var rödlätt. Det rika, blonda håret var litet gråblandat och det tjocka skägget hade en något ljusare färg. Han hade blå ögon med en kall, men klok blick. Han tycktes vara en väl konserverad man och såg yngre ut än han verkligen var.
Då Sonja hunnit till kanalen, befunno de sig båda ensamma på gångbanan. Han kunde nu observera henne bättre och såg tydligt, att hon gick i tankar. Då hon hunnit fram till huset, valde hon trappan till höger, i hörnet av gården.
»Åhå!» mumlade den obekante och följde efter henne. Först nu gav Sonja akt på honom. Hon gick upp i fjärde våningen och ringde utanför dörren till n:o 9, på vilken stod skrivet med krita: »Kapernaumov, skräddare.»
