Hoppa till innehållet

Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/218

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Raskolnikov framförde kort och tydligt sitt ärende och fann under tiden tillfälle att taga Porphyrius i ögonsikte. Porphyrius Petrovitj tog icke blicken från honom under hela tiden, medan han talade. Rasumichin hade satt sig mitt för dem vid samma bord och följde med stort intresse samtalets gång. Slutligen sade Porphyrius:

»Ni måste inlämna en berättelse till poliskontoret så lydande, att ni hört talas om mordet och således anhåller, att den förhörsdomare, som behandlar saken, må få kunskap om de föremål, som tillhöra er och att ni önskar återfå dem.»

Raskolnikov låtsade sig bliva förlägen och invände:

»Men det är just det ledsamma i saken, att jag inte för ögonblicket är vid kassa. Jag ville nämligen endast giva tillkänna, att dessa föremål tillhöra mig och att jag en annan gång, då jag får penningar ...»

»Det är alldeles likgiltigt. Ni kan också skriva på ett liknande sätt till mig.»

»På vanligt eller stämplat papper?» skyndade sig Raskolnikov att fråga; han tycktes fästa synnerlig vikt vid penningfrågan.

»Åh, ni kan skriva det på grovt papper, om ni har lust.»

Porphyrius Petrovitj såg skarpt på honom och klippte med ögonlocken, som om han blinkade åt honom. Och han tyckte även, att Sametov blinkade åt honom.

»Han vet allt!» for det som en blixt genom huvudet på honom.

»Ursäkta, att jag besvärar er med en sådan bagatell», fortfor han. »De pantsatta föremålen äro på sin höjd värda fem rubel, men de äro dyrbara minnen, och jag måste tillstå, att jag blev mycket ängslig, då jag fick veta ...»

»Därför blev du också utom dig, då jag i går omtalade för Sossimov, att Porphyrius tager alla dem i förhör, som ha panter innestående», sade Rasumichin.

Raskolnikov kastade en rasande blick på honom, men lade dock genast band på sig och sade till honom:

»Du tycks göra narr av mig, bror lille. Jag gör kanske alltför mycket väsen av dessa i dina ögon obetydliga föremål, men du behöver ändå inte anse mig för egoistisk. I mina ögon äro dessa småsaker inga bagateller. Jag har nyss sagt dig, att silveruret är det enda, som återstår oss av min fars kvarlåtenskap. Min mor är hitkommen», sade han till Porphyrius, »och om hon finge veta», fortfor han och vände sig åter till Rasumichin, under det han sökte att få rösten att darra, »att uret gått förlorat, bleve hon förtvivlad.»


218