runt bord, på vilket stod ett nyss tömt teglas. Bordet gick sönder och glasskärvorna flögo omkring i rummet.
»Vad skall allt detta betyda? Vem skall ersätta mig mina sönderslagna tillhörigheter?» ropade Porphyrius Petrovitj i munter ton.
Rasumichin, som blivit alldeles förbluffad, sedan han slagit sönder bordet och glaset, vände ryggen åt honom, spottade energiskt och såg med mörka blickar ut genom fönstret. Sametov, som suttit i ett hörn vid gästernas inträde, hade rest sig upp och väntade vad som vidare skulle komma. Han hade förvridit munnen till ett leende, men iakttog misstroget hela uppträdet och tycktes litet förlägen vid Raskolnikovs åsyn. Sametovs oväntade närvaro berörde Raskolnikov obehagligt.
»Jag ber om ursäkt», sade han med någon förlägenhet, »mitt namn är Raskolnikov.»
»Det gläder mig att göra er bekantskap. Vad fattas honom därborta? Han vill ju inte ens säga goddag till oss», sade Porphyrius Petrovitj och pekade på Rasumichin.
»Jag förstår inte, varför han är så rasande på mig. Jag sade bara till honom på vägen, att han liknade en Romeo och bevisade det också. Annat var det inte.»
»Du är en åsna!» ropade Rasumichin utan att vända sig om.
»Han måste ha haft en giltig anledning att bliva så ond över ett enda ord», sade Porphyrius och skrattade.
»Börjar du också nu? Drag för tusan i våld allesammans!» avbröt Rasumichin sig själv, skrattade med och gick så glatt, som om intet hade hänt, fram till Porphyrius. »Nu kan det vara nog med det pratet. Här är min vän, Rodion Romanovitj Raskolnikov, som mycket hört talas om dig och önskar göra din bekantskap. Han vill begära ett råd av dig. Ah, Sametov, är du här! När ha ni blivit bekanta?»
»Vad betyder väl det?» tänkte Raskolnikov oroligt.
»I går, då vi voro hos dig», svarade Sametov otvunget.
Porphyrius var ännu klädd i morgontoalett, nattrock och tofflor. Han var trettiofem år, liten, korpulent och skägglös. Hans runda huvud var betäckt med kortklippt hår och det jovialiska ansiktet hade en gulaktig färg. Ögonen voro till hälften betäckta av nästan vita, klippande ögonlock, varigenom de fingo ett uttryck, som om han oupphörligt blinkade åt någon.
Blicken i dessa ögon stod i en märkbar motsats till hela hans gestalt, som hade en anstrykning av kvinnlighet.
Då Porphyrius Petrovitj hörde, att gästen hade ett ärende, bad han honom strax taga plats i soffan, satte sig själv i andra hörnet och fäste på honom en blick med denna allvarliga, koncentrerade uppmärksamhet, som lätt kan väcka förvirring.
