Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/229

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

samma gång ansträngde han hela sin tankekraft och höll på att förgås av ångest för att upptäcka, vad det var för en snara, som skulle fånga honom. »Nej, jag såg inte någon, observerade inte heller, att någon våning stod öppen ... men uppe i femte våningen» (han hade funnit snaran och jublade), »höll en ämbetsman på att flytta ... nu minns jag tydligt, att han bodde mittför Aljona Ivanovna. Några soldater buro just ut en soffa och jag måste trycka mig tätt intill väggen ... men någon målare märkte jag inte ... lika litet som att någon våning stod öppen.»

»Vad går åt dig?» utropade Rasumichin. »Det var ju den dagen mordet begicks, som målarna arbetade där i huset, och han var ju där tre dagar förut! Vad menar du med dina frågor?»

»Fy tusan, så enfaldig jag är!» utropade Porphyrius och slog sig för panann. »Åt fänders med hela historien, den gör mig förryckt!» Han vände sig till Raskolnikov och sade i urskuldande ton: »Det skulle ha varit av stor vikt för oss att veta, om någon sett målarna vid åttatiden, och därför inbillade jag mig, att ni kunde säga något därom.»

»Du bör tänka på mera, vad du säger», sade Rasumichin i vredgad ton.

De sista orden yttrades i tamburen. Porphyrius Petrovitj följde dem artigt till dörren. De gingo sin väg under tystnad. Raskolnikov drog ett djupt andetag ...


VI.

»Jag tror det inte, jag kan inte tro det!» upprepade Rasumichin, som av alla krafter försökte motsäga Raskolnikov. De hade redan hunnit till närheten av Pulcheria Alexandrovnas bostad.

»Du behöver inte heller tro det. Enligt din vana märkte du ingenting. Men jag gav noga akt på varje ord.»

»Du är misstänksam, men jag får likväl erkänna, att det låg något besynnerligt i den ton, med vilken Porphyrius tilltalade dig, och även den där skurken Sametov var mycket underlig, men varför, varför?»

»Han har hittat på en historia i natt».

»Nej, tvärtom. Om de verkligen hyste denna vanvettiga misstanke, skulle de ändå av alla krafter försöka dölja den och inte lägga korten på bordet för att sedan lättare kunna fånga dig. Det skulle ju vara alltför fräckt och oförsiktigt.»


229