Raskolnikov kände genast igen Katerina Ivanovna. Det var en förskräckligt mager kvinna, tämligen stor och välväxt, med ännu vackert mörkbrunt hår och med stora röda fläckar på kinderna. Hon gick upp och ned på golvet i sitt lilla rum, med torra läppar och oregelbunden, avbruten andedräkt. Hennes ögon voro feberglänsande, men blicken var skarp och orörlig. Detta tärda, av sinnesrörelse upphetsade ansikte gjorde vid talgljusets fladdrande sken ett pinsamt intryck. Hon tycktes vara omkring trettio år gammal och passade verkligen icke för Marmeladov... Hon varken såg eller hörde de inträdande; hon tycktes vara alldeles frånvarande med sina tankar. I rummet var det kvalmigt och kvavt, likväl var intet fönster öppet. Utifrån trappan inträngde en illaluktande stank, men dörren till trappan var icke stängd; från det inre rummet trängde moln av tobaksrök, hon hostade, men stängde icke dörren. Den minsta lilla flickan, som var omkring sex år gammal, sov på golvet, till hälften sittande, hopkrupen och med huvudet mot soffan; gossen, som var ett år äldre, skälvde i hela kroppen och grät borta i ett hörn; han hade troligtvis fått stryk strax förut. Den äldsta omkring nio år gamla dottern var lång och smal som en tändsticka; hon gick i bara linnet, det var fullt med hål och söndernött överallt. Kring de nakna axlarna hängde en gammal kappa av drap de dame, som hon kanske fått för två år sedan, ty nu räckte den henne endast till knäna. Hon stod i hörnet bredvid sin lille bror och hade slagit sin långa, magra arm kring hans hals. Hon tycktes vilja lugna honom, viskade något till honom, sökte på allt sätt få honom ifrån att ånyo börja gråta, och på samma gång följde hennes stora, mörka ögon fulla av ångest moderns rörelser. Marmeladov gick in i rummet; han lade sig på knä vid dörren och skuffade in Raskolnikov förut. Då kvinnan fick ögonen på den obekante, blev hon förströdd stående framför honom, kom så ett ögonblick till sig själv, som om hon tänkte efter, varför han väl hade kommit. Men sannolikt föll det henne in, att han ämnade sig till något av de andra rummen, då hennes ju var ett genomgångsrum. I den tanken aktade hon ej mera på honom och gick bort till yttre dörren för att stänga den. Då hon fick syn på mannen, som låg där på knä på dörrtröskeln, skrek hon plötsligt till.
»Åh», skrek hon rasande, »du har således kommit tillbaka! Tukthusavföda! Utskott!... Var ä’ pengarna? Vad har du i fickan, fram med de’! Och andra kläder har han? Var ä’ dina kläder? Var ä’ pengarna... nå, kan du öppna munnen!»
Och hon började undersöka honom. Marmeladov sträckte ögonblickligt lydigt och undergivet båda armarna från sig för