jag bor i Koselska huset inpå gården. Det är på tiden... hem till Katerina Ivanovna.»
Raskolnikov skulle gärna ha gått för länge sedan, men han hade föresatt sig att vara mannen behjälplig. Det visade sig, att Marmeladov var långt svagare i benen än i munnen; han stödde sig på den unge mannen. Avståndet utgjorde två- till trehundra steg. Ju närmare de kommo huset, dess mera tilltog drinkarens oro och fruktan.
»Nu är jag inte rädd för Katerina Ivanovna», viskade han i sin sinnesrörelse, »inte heller för att hon skall draga mig i håret. Vad gör det med håret... prat... det försäkrar jag er... jag önskade till och med, att hon måtte ruska mig i håret... det är inte det jag är rädd för... men jag är rädd för hennes ögon, ja, ögonen... och de röda fläckarna på kinderna, dem är jag också rädd för... och så... är jag rädd för att höra henne draga efter andan. Har ni nå’nsin lagt märke till, hur man drar efter andan i den sjukdomen... när man är häftigt upprörd?... Jag är också rädd för barnens gråt... Ty har Sonja icke gett dem något att äta, så... vet jag inte... vet jag verkligen inte! Men stryk är jag inte rädd för... Ni skall veta, herre, att sådana slag göra alls inte ont på mig... de äro snarare en vällust för mig... Det är mycket bättre... låt henne bara slå mig och riktigt bryta ut... Där är huset, det Koselska huset. Han är klensmed, en tysk, en rik... låt mig se, att ni stöder mig bra!...»
De gingo över gården och upp i fjärde våningen. Ju högre upp de kommo, dess mörkare blev trappan. Klockan var nästan elva, och ehuru det denna årstid icke är någon egentlig natt i St. Petersburg, så var det dock mycket mörkt uppe i trappan.
Just uppe vid ändan av trappan stod en liten nedrökt dörr alldeles öppen. En ljusbit lyste upp ett mycket eländigt, omkring tio steg långt kyffe; från gången kunde man se över det hela. Allt låg kringkastat i största oreda, i synnerhet en hop barnpaltor. Framför bortersta hörnet hängde en trasig sänggardin, sannolikt stod sängen gömd därbakom. I rummet fanns det endast två stolar och en mycket trasig vaxdukssoffa, framför den ett simpelt köksbord av furu, omålat och utan duk. På kanten av bordet stod i en bleckstake en stump av ett nedbränt talgljus. Det tycktes dock så, som bebodde Marmeladov ett rum för sig själv och inte bara en vrå, men att detta var ett genomgångsrum. Dörren, som förde till de andra rummen eller burarna, i vilka våningen var indelad av Amalia Lippewechsel, stod öppen. Därifrån hörde man larm, skrik och skratt. Där dracks te och spelades kort, tycktes det. Då och då kommo de mest tvetydiga ord utflygande.
