Så förekom det honom plötsligt, som om dörren till sängkammaren öppnades på glänt och han hörde skratt och viskningar. Han intogs av raseri. Han slog gumman av alla krafter, alltjämt på huvudet, men för varje slag blev skrattet och viskningarna i sängkammaren högre och tydligare och gumman höll nästan på att spricka av skratt. Han ville fly, men förstugan var full med folk, dörren till trappan stod vidöppen, och överallt syntes huvud vid huvud, som stirrade på honom ... Hans hjärta sammanpressades. Han kunde icke flytta fötterna, de voro som fastväxta vid golvet. Han ville skrika — och vaknade.
Han andades tungt ... Men huru sällsamt! Drömmen tycktes fortfara. Dörren var vidöppen och på tröskeln stod en främmande man, som betraktade honom uppmärksamt.
Så fort Raskolnikov öppnat ögonen, tillslöt han dem åter. Han låg på ryggen och rörde sig icke. »Är det en fortsättning av drömmen eller ej?» tänkte han och lyfte på ögonlocken för att se efter. Den obekante stod på samma plats och stirrade på honom. Sedan gick han över tröskeln, stängde dörren, nalkades bordet och satte sig tyst på stolen bredvid soffan. Hatten ställde han bredvid sig på golvet, stödde händerna på sin promenadkäpp och lade hakan på händerna. Man kunde se, att han var beredd på att vänta länge.
Det var en icke längre ung, men kraftig man, med ljust, rikt, nästan vitt skägg.
Tio minuter förflöto. Ehuru det led mot aftonen, var det ännu ljust. I rummet härskade en djup tystnad och icke ens från trappan hördes något ljud. Endast en stor fluga surrade på fönsterrutan.
Detta tillstånd blev till slut outhärdligt för Raskolnikov, han reste sig upp och satte sig på soffan.
»Nå, så tala då! Vad vill ni?»
»Visste jag ej, att ni inte sov, utan bara låtsade det!» sade den obekante med ett lugnt leende. »Tillåt att jag presenterar mig själv. Mitt namn är Arkadij Ivanovitj Svidrigailov.»
