Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/238

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


RASKOLNIKOV

FJÄRDE DELEN.

I.

»Jag undrar, om det är en fortsättning av drömmen?» tänkte Raskolnikov ännu en gång. Han betraktade den objudne gästen med misstrogna blickar.

»Svidrigailov! Nej, det är omöjligt!» sade han slutligen högt.

Främlingen tycktes icke bliva förvånad över detta utrop.

»Jag har kommit till er av två skäl. För det första önskar jag göra er personliga bekantskap, emedan jag för länge sedan hört mycket gott om er, och för det andra hoppas jag, att ni inte nekar att vara mig behjälplig vidkommande en angelägenhet, som direkt angår er systers intressen. Om ni inte rekommenderar mig, vill hon kanske inte ens släppa in mig i sin förstuga, men med er hjälp —»

»Räkna inte på mig», avbröt honom Raskolnikov.

»Tillåter ni mig framställa en fråga? Ha inte er mor och syster anlänt hit i går?»

Raskolnikov svarade icke.

»Jag kom själv hit i förrgår. Ser ni, Rodion Romanovitj, jag kommer inte hit för att urskulda mig, ty det är alldeles överflödigt. Men säg mig, vad har jag gjort för ont?»

Raskolnikov fortfor att under tystnad stirra på honom.

»Ni klandrar mig väl, därför att jag i mitt eget hus förföljt en värnlös flicka? Men besinna bara, att också jag är en människa och nihil humanum ... med ett ord, att också jag kan bli kär, kan älska, och sedan kan ju allt förklaras på det naturligaste sätt. Då jag gjorde föremålet för min passion det förslaget, att hon skulle fly med mig till Amerika eller Schweiz, hyste jag för henne de vördnadsfullaste känslor och hoppades, att vi båda skulle bli lyckliga. Jag har själv gjort mig olycklig, därför får ni visa mig barmhärtighet.»


238