»Om ni har rätt eller orätt det vet jag inte, men ni väcker min avsmak, och jag får bedja er gå er väg.»
Svidrigailov skrattade.
»Ni låter inte bringa er ur fattningen», sade han. »Något obehag hade inte kommit i fråga, om inte det där uppträdet i trädgården varit. Marfa Petrovna —»
»Marfa Petrovna har ni dödat.»
»Har ni också hört talas därom? Vad den frågan beträffar, är mitt samvete ganska lugnt. Läkaren, som undersökte henne, konstaterade, att hon dog av ett slaganfall, förorsakat därav, att hon badade strax efter middagen, till vilken hon druckit en hel flaska vin. Men jag har möjligtvis någon gång sårat hennes moraliska känsla. Jag slog henne med mitt ridspö och — hon lät strax spänna för och åkte in till staden.»
Nu var det Raskolnikovs tur att skratta.
»Vad är ni då rädd för? Varför skrattar ni? Men tänk då: jag slog henne bara två gånger med ridpiskan, det blev till och med inga märken efter det ... Men anse mig bara inte för en cyniker. Jag vet nog, att det var avskyvärt gjort av mig. Men lika bra vet jag, att Marfa Petrovna i själva verket var glad åt, att jag förlöpte mig. Historien om er syster var ingen nyhet längre. Marfa Petrovna hade fått sitta hemma tre hela dagar, hon hade ingenting att springa omkring med i den där eländiga staden. Med brevet (ni vet väl, att hon läste upp det högt) hade hon redan tröttat ut alla människor. Så falla plötsligt de där piskslagen ned liksom från himlen! Det första hon gjorde var ... att låta spänna för vagnen! Jag vill nu inte alls tala om, att en förolämpning är mycket, mycket välkommen för fruntimren ibland, om de också visa sig förargade däröver.»
För att få ett slut på detta samtal hade Raskolnikov stor lust att gå sin väg. Men nyfikenhet och beräkning höllo honom kvar.
»Ni tycker väl det är roligt att dela ut slag?» sade han i tankspridd ton.
»Nej, det kan jag just inte säga. Jag slog nästan aldrig Marfa Petrovna. Vi levde lyckligt med varandra och hon var alltid mycket nöjd med mig. Ridspöet har jag endast begagnat två gånger under vårt sjuåriga äktenskap. Första gången hände det två månader efter bröllopet och andra gången slog jag henne strax före hennes död.»
Svidrigailov fortfor att berätta och det blev allt mera begripligt för Raskolnikov, att mannen hade en hemlig avsikt med sitt besök.
