»Men Avdotja Romanovna ville jag ändå gärna träffa än en gång. Jag ber er enträget därom ... Nå ... farväl ... ah ... det hade jag så när glömt. Rodion Romanovitj, vill ni meddela er syster, att Marfa Petrovna testamenterat tre tusen rubel åt henne. Om två eller tre veckor kan hon lyfta penningarna.»
»Talar ni sanning?»
»Rena sanningen. Säg henne det ... Farväl. Jag bor inte långt härifrån.»
Då han gick ut, mötte han Rasumichin i dörren.
II.
Klockan var redan nära åtta. De skyndade sig åstad för att infinna sig hos de båda damerna i Bakalejevska huset före Lushin.
»Nå, vem var det?» frågade Rasumichin, då de kommo ned på gatan.
»Det var Svidrigailov, godsägaren, i vars hus min syster blev förolämpad, då hon var där som guvernant. Han sökte vinna hennes gunst och därför blev hon bortkörd av hans hustru, Marfa Petrovna. Men Marfa Petrovna bad sedermera Dunja om förlåtelse. Hon dog helt plötsligt för inte längese’n. Jag vet inte varför, men jag är rädd för den där människan. Han har kommit hit alldeles efter hustruns begravning ... Det tycks, som han visste något ... Vi få lov att skydda Dunja för honom ... det var det, jag ville säga dig ...»
»Skydda? Vad kan han väl vilja göra Avdotja Romanovna? Tack skall du ha, Rodja, för att du talar till mig på det sättet. Vi skola beskydda henne, ja, det skola vi! Var bor han?»
»Det vet jag inte.»
»Varför frågade du inte det? Så dumt? Men jag skall nog ta reda på det.»
»Såg du honom?» frågade Raskolnikov efter en stunds tystnad.
»Ja visst, jag lade noga märke till honom!»
»Såg du honom verkligen, riktigt tydligt?» fortfor Raskolnikov.
»Ja, det gjorde jag ... Jag kommer mycket väl ihåg hans drag och kunde känna igen honom bland tusen. Jag har gott minne för personer.»
De tego ånyo.
»Hm ... just därför ...» mumlade Raskolnikov, »jag tänkte
