nämligen ... det förekommer mig alltid ... som om det bara var ett hjärnspöke ...»
»Vad talar du om? Jag förstår dig inte riktigt.»
»Ni säga ju alla», fortfor Raskolnikov och förvred munnen till ett leende, »att jag är tokig. Och nu tycktes det mig, som om jag verkligen blivit tokig och bara hade sett ett spöke.»
»Men, hur kan du då? ...»
»Vem vet? Kanske är jag galen och kanske är allt vad som skett de sista dagarna bara en inbillning.»
»Åh, Rodja. Nu har du blivit upprörd igen ... Vad hade han väl att tala om ... vad ville han dig?»
Raskolnikov svarade icke. Rasumichin tänkte efter en stund.
»Nu vill jag tala om för dig, vad jag har uträttat. Jag var hos dig, medan du sov. Så åto vi middag och därefter gick jag till Porphyrius. Sametov satt ännu kvar hos honom. Jag ville börja tala med honom, men det ville inte gå. Jag kunde inte få något passande uppslag. Det var, som om ingen av dem ville förstå något. Men de voro inte alls förlägna. Jag drog Porphyrius till fönstret och började tala med honom, men jag kunde inte få något ur honom. Han pratade om ett och jag om ett annat. Till sist höll jag knytnäven framför ansiktet på honom och hotade, att jag på familjens vägnar skulle krossa skallen på honom. Men han bara såg på mig ... jag spottade och gick min väg. Det är alltsammans. Det var mycket dumt. Med Sametov talade jag inte ett ord. Jag trodde nämligen i början, att jag hade gjort någon dumhet. Men så fick jag i trappan en idé, som gladde mig: varför pina och plåga vi oss egentligen? Om det verkligen vore någon fara å färde eller något dylikt, då ... Men vad rör allt det här dig? Du har ju inte det minsta att göra därmed. Spotta åt alltihopa!»
»Det är klart!» svarade Raskolnikov. »Vad skall du säga i morgon?» tänkte han för sig själv. Underligt nog hade den tanken inte en enda gång fallit honom in: »vad skall Rasumichin säga, när han får veta det?» Härunder såg han några ögonblick på Rasumichin. Dennes berättelse om besöket hos Porphyrius hade föga intresserat honom.
I korridoren träffade de Lushin. Alla tre trädde in på en gång, men utan att se eller hälsa på varandra. De unga männen gingo först, Peter Petrovitj dröjde litet i tamburen för att taga av sig överrocken. Pulcheria Alexandrovna kom ut för att taga emot honom på dörrtröskeln. Dunja sade god dag åt sin broder.
Därpå visade sig Peter Petrovitj och hälsade rätt hövligt men mycket allvarsamt på damerna. Han såg förresten ut, som
