försoning möjlig. Jag vill nu avlägsna mig för att inte ytterligare störa återseendets glädje. Men för framtiden vill jag bedja att bliva förskonad från flera sådana möten.»
Pulcheria Alexandrovna kände sig stött.
»Det tycks, som om ni redan ville underordna oss under er makt och myndighet, Peter Petrovitj. Dunja har ju sagt er, varför er önskan inte kunde uppfyllas», sade Pulcheria Alexandrovna. »Hennes avsikt var god. Säg mig, skola vi verkligen betrakta edra önskningar som befallningar? Jag får tvärtom göra er uppmärksam på, att det är er plikt att vara mycket förekommande och hänsynsfull emot oss. Ty vi ha för er skull lämnat allt i sticket och rest hit på god tro, så att vi nästan äro i er makt.»
»Det förhåller sig inte alldeles så, Pulcheria Alexandrovna, i synnerhet i det ögonblick, då ni just fått underrättelse om arvet efter Marfa Petrovna.»
»Att döma efter denna anmärkning kunde man verkligen antaga, att ni hade gjort räkning på vår hjälplöshet», svarade Dunja bittert.
»Nu kan jag under alla omständigheter inte göra räkning därpå ... emellertid vill jag inte längre hindra er bror från att meddela er Svidrigailovs önskningar, som kanske skola lyckliggöra er.»
»Åh, du min Gud!» utbrast Pulcheria Alexandrovna.
Raskolnikov kunde icke längre hålla sig lugn.
»Nå, syster, blygs du inte nu?» sade han.
»Jo, jag blygs, Rodja», svarade Dunja. »Peter Petrovitj, gå er väg!» sade hon till honom och bleknade av vrede.
Det tycktes, som hade Peter Petrovitj icke väntat en sådan utgång. Han hade varit alltför säker på sin makt och sina offers hjälplöshet; han trodde icke heller nu sina öron. Han bleknade och hans läppar darrade.
»Avdotja Romanovna, om jag nu går ut genom denna dörr och tager med mig en sådan avskedshälsning så ... lägg märke därtill ... kommer jag aldrig tillbaka. Tänk er därför för ... jag håller ord.»
»Så oförsynt!» ropade Dunja och reste sig, »jag önskar för intet pris, att ni skall komma tillbaka.»
»Vad? Står det så till?» skrek Lushin, som till det sista ögonblicket icke kunde tro, att saken skulle taga en sådan vändning och därför nu alldeles miste fattningen. »Står det så till? Men ni vet väl, Avdotja Romanovna, att jag har rätt att protestera däremot?»
»Vad för en rätt?» utbrast Pulcheria Alexandrovna, »hur kan ni protestera däremot? Skulle jag väl giva min Dunja
