nu vända mig till er vördnadsvärda mor för att bedja henne om en förklaring. Min fru, er son förolämpade mig i går i denne herres närvaro genom att illa uttyda några ord, som jag yttrade, då jag en gång drack kaffe hos er. Jag yttrade, att enligt min mening var det inte allenast betryggande för den äktenskapliga lyckan, utan också i moralisk mening bättre att gifta sig med en fattig flicka, som redan gjort bekantskap med livets sorger, än att ingå äktenskap med en flicka, som blivit van vid överflöd. Er son har med uppsåt överdrivit mitt yttrande. Jag ber er därför meddela mig, i vilka uttryck ni återgivit mina ord i ert brev till Rodion Romanovitj.»
»Det kommer jag inte ihåg. Jag vet inte heller, vilka uttryck Rodja begagnat. Han har kanske överdrivit; men ett bevis på, att Dunja och jag inte ha misstytt edra ord är, att vi ha kommit hit.»
»Det är rätt, mamma», sade Dunja bifallande.
»Således är felet på min sida», svarade Lushin förnärmad.
»Peter Petrovitj, ni anklagar alltjämt Rodja, men varför har ni talat osanning om honom i ert brev?» sade Pulcheria Alexandrovna djärvt.
»Jag kan inte erinra mig ha sagt någon osanning.»
»Ni skrev», sade Raskolnikov i skarp ton, »att jag inte givit pengarna åt änkan utan åt dottern, vilken jag aldrig sett förrän i går. Ni skrev detta för att väcka oenighet mellan mig och mina kära och ni har därför i ovärdiga uttryck omtalat denna unga flickas uppförande, ehuru ni inte känner henne. Detta är uselt och eländigt.»
»Förlåt, min herre», svarade Lushin och darrade av vrede, »i mitt brev talade jag om era egenskaper och ert uppförande endast av det skäl, att er mor och syster hade bett mig att meddela dem mitt sammanträffande med er och det intryck ni gjorde på mig. Vad mitt brev vidkommer, ber jag er bara visa mig en enda rad, som inte stämmer överens med sanningen, det vill säga, bevisa, att ni inte givit bort pengarna och att det inte finnes ovärdiga personer i denna olyckliga familj.»
»Efter min mening är ni med alla era företräden inte värd så mycket som denna stackars flickas lillfinger.»
»Det skulle alltså kunna falla er in att införa henne i er mors och systers sällskap?»
»Det har jag redan gjort, om ni äntligen vill veta det. Jag lät henne i dag sätta sig vid sidan av min mor och Dunja.»
»Rodja!» ropade Pulcheria Alexandrovna.
Dunja rodnade. Rasumichin rynkade ögonbrynen. Lushin log hånfullt och högdraget.
»Ni ser själv, Avdotja Romanovna, att här är ingen
