passa upp honom, och som understundom tittade in i hans rum, kom hans galla att sjuda och förargade honom. Detta plägar vara förhållandet med monomaner, som ha hängt sig fast vid en eller annan idé. Hans värdinna hade de två sista veckorna hört upp med att sända mat till honom och han hade hittills icke bekvämat sig att komma överens med henne. Nastaszja, värdinnans köksa och enda piga, var i själva verket nöjd med sin hyresgästs stämning, ty hon hade nu alldeles slutat med att städa och damma hos honom. Endast undantagsvis, ungefär en gång i veckan, tog hon kvasten i handen. Det var hon, som just nu hade väckt honom.
»Stig upp, vad ligger du där och sover för!» skrek hon honom i örat; »klockan går på tio; här är ditt te, vill du ha te? Du är väl alldeles uttröttad!»
Han öppnade ögonen, for tillsammans och igenkände Nastaszja.
»Är det värdinnan, som skickar det?» sporde han, i det han långsamt och sömnigt reste sig litet i soffan.
»Tror du värdinnan tänker på det?»
Hon satte sin egen, spruckna tekopp framför honom och lade två stycken gult socker på bordet. Det hade redan en gång förut varit lagat te på bladen.
»Se här, Nastaszja», sade han, i det han sökte i fickan (han hade sovit med kläderna på) och tog fram några kopparslantar, »gå bort och köp mig ett franskt bröd. Tag också litet korv av hökarn... men av den billiga.»
»Jag ska’ genast gå efter franskt bröd åt dig, men vill du inte hellre ha litet kål i stället för korven? Riktigt god kål från i går. Jag gömde den åt dig, men du kom hem så sent... riktigt god kål ska’ du tro!»
Då hon kommit med soppan och han hållit till godo därmed, satte Nastaszja sig vid sidan av honom i soffan och började prata. Hon var från landet och en riktig pratmakerska.
»Praskovna Pavlovna tänker anmäla dig hos polisen», sade hon.
Han gjorde en grimas.
»Anmäla mig? Vad står då på?»
»Du betalar ingen hyra och flyttar inte heller. Det är naturligtvis det, som gör det.»
»För tusan, det felades bara», mumlade han och skar tänderna, »nej, det går rakt inte an nu.»
»Hon är en dum gås», tillade han högt. »Jag skall gå ned och tala med henne i dag.»
»Dum är hon... det kan nog vara... lika dum som jag, men du, ditt klokhuvud, ligger där som en säck, och man ser
