inte, att det blir nå’nting av det. Du har sagt, att du läst med barn förr, varför gör du inte det längre?»
»Jag har nog annat att...» mumlade Raskolnikov barskt och ovilligt.
»Vad har du för dig?»
»Ett arbete...»
»Vad för ett arbete?»
»Jag tänker...» svarade han allvarsamt.
Nastaszja var nära att kikna av skratt. Hon var en sådan, som hade lätt för att skratta; hon skrattade nästan oupphörligt, så att hela hennes kropp skakade, tills hon fick ont därav.
»Har du redan tänkt dig till mycket pengar?» kunde hon äntligen få fram.
»Utan stövlar kan man inte ge undervisning. För resten spottar jag åt alltihop.»
»Akta dig, att du inte spottar i brunnen[1].»
»Man får bara koppar för att undervisa barn. Vad förslå några kopek...» fortfor han likgiltigt, som om han själv svarade på sina egna tankar.
»Åh, du vill kanske hellre ha ett stort kapital på en gång.»
Han såg på henne med ett högst egendomligt uttryck i ögonen.
»Ja, ett stort kapital på en gång», svarade han efter en kort tystnad med hård röst.
»Nå nå... inte så häftigt, annars kan man ju bli rädd för dig! Ska’ jag gå efter franska brödet nu?»
»Gärna för mig.»
»Åh, jag hade så när glömt det. Medan du var borta i går, kom det ett brev till dig.»
»Ett brev till mig! vem ifrån?»
»Vem ifrån vet jag inte. Jag har lagt ut tre kopek för dig åt brevbärarn; får jag dem?»
»Så ge mig det då för Guds skull, ge mig det!» ropade han häftigt. »Herre Gud!»
Han fick brevet. Det var från hans mor, från R—ska guvernementet. Han blev helt blek, då han tog emot det. Det var länge sedan, han hade hört något ifrån henne; men nu snörde också något annat tillsammans hans hjärta.
»Nastaszja, för himlens skull, gå nu din väg. Där har du dina tre kopek, packa dig i väg bara!»
Brevet darrade i hans händer. Han ville icke öppna det, medan hon var närvarande, han ville vara ensam med detta
- ↑ Spotta icke i brunnen, det kan hända du får dricka vattnet; ett ryskt ordspråk.
