»Ja, han både stammar och haltar. Och hans hustru också ... men hon stammar just ändå inte ... det är, som om hon inte kunde säga ut allt ... hon är mycket snäll; hon tjänade förut, de ha sju barn ... bara det äldsta stammar, de andra äro väl också sjukliga av sig, men de stamma inte ... Men hur vet ni det?» tillade hon förvånad.
»Er far har talat om allt för mig ... likaledes att ni gick bort vid sextiden och kom tillbaka klockan nio ... och hur Katerina Ivanovna låg på knä framför er säng.»
Sonja blev förlägen.
»Jag tyckte nästan, att jag såg honom i dag», viskade hon tvekande.
»Vem?»
»Pappa. Jag gick på gatan strax här bredvid, vid tiotiden, och då var det, som om han gick framför mig. Alldeles som om det varit han. Jag höll på att gå till Katerina Ivanovna ...»
»Var ni ute och gick?»
»Ja», viskade Sonja återigen förlägen och med nedslagna ögon.
»Slog Katerina Ivanovna er, medan ni ännu bodde hos er far?»
»Ack nej ... vad tänker ni på, nej, nej!»
Hon såg riktigt ängsligt på honom.
»Ni håller då av henne?»
»Av vem, av Katerina Ivanovna? ... ja visst ...» sade hon långsamt och klagande, i det hon knäppte ihop händerna. »Hon är ju alldeles som ett barn ... hon har lidit till sitt förstånd ... av sorg och hon var så klok, så högsinnad ... så god. Ni vet det inte, ni kan inte veta det ... ack!»
Sonja sade allt detta som i förtvivlan. Hon led, var häftigt upprörd och vred händerna. Hennes bleka kinder blossade åter upp och hennes ansikte uttryckte djup smärta. Man kunde se på henne, att en mycket smärtsam sträng i hennes inre hade blivit berörd; att det fanns något, som hon gärna skulle vilja säga, försvara, tala om. Ett gränslöst medlidande stod att läsa i hennes drag.
»Om hon slog mig? Vad tänker ni väl på! Herre Gud ... om hon slog mig! ... Och till och med om hon hade slagit mig, vad hade det väl gjort! Vad kunde det skada? Ni vet ingenting, vet alldeles ingenting! Hon är så olycklig, ack, så olycklig ... och så sjuk ... Hon söker rättvisa ... hon är så ren ... Det är hennes övertygelse, att det råder rättvisa överallt och hon fordrar rättvisa av envar. Hon förstår inte att människorna inte alltid kunna vara rättvisa, och därför är
