hon alltid ond ... som ett barn, alldeles som ett barn. Hon är rättvis och fordrar rättvisa av andra.»
»Vad tänker hon nu taga sig till?»
Sonja såg frågande på honom.
»Hon ligger ju er till last med barnen. Ni har ju också fått sörja för henne förut; till och med den döde tiggde ju av er. Men hur skall det gå nu?»
»Jag vet inte», sade Sonja bedrövad.
»Skall ni bo hos henne?»
»Jag vet inte, de äro skyldiga för hyran där; men värdinnan lär ha sagt i dag, att de nu ovillkorligt måste flytta. Katerina Ivanovna säger själv, att hon inte vill stanna där en minut längre.»
»Med vilken rätt gör hon sig så viktig? Hon räknar väl på er?»
»Åh nej ... Ni får inte tala så! ... Vi kommo mycket bra överens», sade Sonja litet häftigt ... hon såg alldeles ut som en liten fågel, som blir ond. »Vad skall hon väl göra? ... säg mig det? hur skall hon bära sig åt?» frågade hon ivrigt. Om ni visste, så hon gråtit i dag! hon börjar verkligen bliva sinnessvag, har ni inte också lagt märke till det? Det är alldeles säkert; för det första är hon orolig för, att det inte skall gå anständigt till vid minnesfesten ... så vrider hon händerna, hostar upp blod och gråter. Så börjar hon plötsligt att springa och stöta huvudet mot väggen i förtvivlan ... så tröstar hon sig igen; hon hoppas alltjämt på er, säger, att ni skall hjälpa henne. Hon vill låna litet pengar och resa med mig till sin hemort. Där vill hon öppna en pension för unga flickor av bättre familj; jag skall ha tillsyn över dem och så skall ett nytt och härligt liv börja. Hon kysser mig, omfamnar mig och tröstar mig ... och tror fullt och fast på sina fantasier! Och däremellan tvättar hon, gör rent, lappar och stoppar oupphörligt. Med sina svaga krafter släpade hon själv in tvättbaljan i rummet, fick andtäppa och föll ned på sängen av ansträngning. I morse gingo vi i butikerna för att köpa skor till Polenka och Lydia, för de ha alls ingenting på fötterna, men vi hade inte nog pengar, det felades mycket. Hon sökte ut ett par så vackra stövlar; hon har smak, skall ni veta ... Så började hon gråta i butiken i köpmannens närvaro, därför att pengarna inte räckte till ... det var så bedrövligt att se på.»
»Nå, då är det ju i alla fall klart att ni ... måste föra ett sådant liv», sade Raskolnikov bittert.
»Och hyser ni inte också medlidande med henne? Gör det er inte ont om henne?» gentog Sonja ivrigt, »ni gav ju henne era sista pengar, innan ni visste något. Ack, Herre Gud, om
