Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/269

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Raskolnikov såg upp och betraktade henne med oro: Jo, riktigt! Hela hennes kropp darrade som i feber. Det hade han väntat. Hon närmade sig det ställe, där det största och oerhördaste av bibelns underverk står beskrivet och en känsla av segerjubel genomströmmade henne. Hennes stämma klang som metall, triumf och fröjd stålsatte den och gjorde den stark och fast. Raderna lupo ihop, det mörknade för hennes ögon, men hon kunde utantill det som hon läste. Vid sista versen: »Kunde icke han, som öppnade den blindes ögon» sänkte hon rösten liksom för att återgiva de vantrogna och blinda judarnas tvivel, försåtlighet och tadel, dessa, som strax därefter, i nästa minut skulle falla ner såsom träffade av blixten och — tro ... Och han, han — var ju också förblindad och otrogen; han skulle också strax få höra det, skulle också bliva troende. Ja, ja, nu, genast ... for det henne i sinnet och hon darrade av glad förväntan.

»Då förbittrades åter Jesus i sig själv och kom till graven. Det var en grotta och sten rest framför. Sade Jesus: tagen bort stenen! Sade till honom Marta, hans syster, som död var: Herre, han luktar redan, ty han haver varit död i fyra dygn.» Hon lade stor tonvikt på ordet fyra.

»Jesus sade till henne: sade jag dig icke, att om du trodde, skulle du få se Guds härlighet. Då togo de stenen bort av rummet, där den döde lagd var. Och Jesus hov upp sina ögon och sade: Fader, jag tackar dig, att du haver hört mig. Dock vet jag, att du alltid hör mig, men för folkets skull, som häromkring står, säger jag det, på det de tro skola, att du mig sänt haver. Och då han det sagt hade, ropade han med hög röst: Lazarus, kom ut. Och han som död var, kom ut ...»

(Hon läste det med högtidlig och skarp röst, skälvande och darrande, som såge hon det försiggå framför sina ögon.)

»Och Lazarus kom ut, bunden till händer och fötter med svepkläder och hans ansikte var betäckt med en svetteduk. Jesus sade till dem: Lösen honom och låten honom gå.»

»Då trodde många av judarna på honom, som komna voro till Maria och sågo, det Jesus gjorde.»

Hon läste icke mera och kunde icke heller läsa mera. Hon tillslöt boken och reste sig upp.

»Det är allt som står där ... om Lazarus’ uppväckelse» — viskade hon med dyster och avbruten röst. Hon stod orörlig, till hälften vänd från honom, som om hon icke vågat betrakta honom. Den feberaktiga darrningen upphörde icke. Ljusstumpen höll på att slockna i den snedböjda ljusstaken och belyste med sitt flämtande sken mördaren och skökan, som på

269