ett så egendomligt sätt kommit tillsammans for att läsa den heliga boken. Fem minuter förgingo — kanhända mera.
»Jag har kommit för att meddela dig något viktigt», sade Raskolnikov hastigt och med rynkad panna reste han sig upp och gick fram till Sonja. Hans blick var ovanligt fast och en vild beslutsamhet lyste fram däri. Hon slog tigande upp sina ögon och betraktade honom.
»Jag har i dag övergivit de mina», sade han ... »min moder och syster. Jag går inte mera till dem. Jag har slitit alla band oss emellan.»
»Men varför det?» frågade Sonja liksom bedövad. Sammanträffandet med hans moder och syster hade på henne gjort ett djupt intryck, ehuru hon icke gjort sig själv reda därför. Underrättelsen om brytningen med dem mottog hon med förskräckelse.
»Nu har jag endast dig allena», tillade han. »Vi skola följas åt ... Därför har jag kommit till dig. Vi äro båda förbannade och därför skola vi också hålla tillhopa!» Hans ögon blixtrade »som en vansinnigs», tänkte Sonja för sig själv.
»Vart skola vi då gå?» frågade hon ängsligt och drog sig ofrivilligt tillbaka.
»Hur skall jag kunna veta det? Jag vet bara, att vi ha samma väg, det är allt, vad jag vet — vidare ingenting ... vi ha samma mål!»
Hon såg på honom utan att förstå honom. Hon förstod dock, att han måtte vara fruktansvärt, oändligt olycklig.
»Ingen av de andra skulle förstå dig, om du talar med dem», fortfor han, »men jag har förstått dig. Du är nödvändig för mig, därför har jag kommit till dig.»
»Jag förstår dig inte!» viskade Sonja.
»Längre fram skall du förstå mig. Har du inte gjort detsamma som jag? Även du har överskridit skrankorna ... har haft mod att överskrida dem. Du har lagt hand på dig själv. Du har tillintetgjort ett liv ... ditt eget (det är detsamma). Du hade kunnat leva ett sedligt och förnuftigt liv och måste nu ända det i lastens uslaste hålor. Men du skall icke kunna hålla ut! Om du är ensam, mister du till slut förståndet alldeles som jag. Du är redan på god väg, alltså måste vi följas åt på samma väg! Kom alltså!»
»Varför? Varför?» sade Sonja, som kände sig förunderligt träffad och berörd av hans ord.
»Varför? Därför, att det inte kan fortgå på det här viset — just därför. Till sist måste man dock allvarligt och öppet lära att bedöma sin ställning och inte blott barnsligt gråta och ropa till Gud, att han inte måtte låta det gå så långt. Hur
