gjorde honom gott — »att det finnes en juridisk regel, ett konstgrepp för undersökningsdomare — först börjar man långt på sidan om ämnet, talar om småsaker eller allvarliga ting för att ingiva den anklagade mod eller rättare för att distrahera honom, vagga hans försiktighet till sömns för att sedan genom en ödesdiger och försåtlig fråga gå honom på livet; är det inte så? Mig förekommer det, som om jag sett något sådant i alla regler och handlingar för jurister.»
»Alldeles riktigt, alldeles riktigt! ... ni tror således, att jag handlade därefter, då jag talade om ämbetsvåningen ... ha!» När han sade detta blinkade Porphyrius Petrovitj med ögonen. Rynkorna i hans panna utjämnades, mungiporna samraandrogo sig och han utbröt i ett nervöst uthållande skratt. Kroppen vacklade och vaggade, under det han stirrade Raskolnikov rätt in i ögonen. Denne tvang sig att också skratta, men då Porphyrius såg, att också han log, ökades hans skrattparoxysm, så att han blev blodröd i ansiktet. Full av ovilja, glömmande all försiktighet, upphörde Raskolnikov strax att skratta, rynkade pannan och betraktade under hela tiden, som det forcerade och långvariga skrattanfallet varade, Porphyrius med fientliga, oavvända blickar. Oförsiktigheten var för övrigt ömsesidig. Det tycktes, som om Porphyrius skrattade sin gäst mitt upp i ansiktet utan att bry sig om att han därmed på det högsta förargade Raskolnikov. Detta var av stor betydelse för Raskolnikov. Han insåg, att Porphyrius icke alls generat sig förut, och att han, Raskolnikov, måhända gått i en fälla. Här föregick ögonskenligen något, varom han icke hade någon aning. Kanhända var allt redan förberett, nästa minut kunde framkalla katastrofen.
Han gick därför rakt på saken, stod upp och tog sin mössa.
»Porphyrius Petrovitj», började han beslutsamt, ehuru tämligen upprörd, »ni yttrade i går en önskan, att jag måtte komma till ett förhör (han betonade särskilt ordet förhör) Jag har kommit och om ni önskar något av mig, så förhör mig; varom inte, så tillåter ni väl — att jag avlägsnar mig. Jag har inte tid, har annat att göra ... Jag måste gå på den där omkomne ämbetsmannens begravning, som ni väl också vet» (då han tillagt de sista orden, blev han åter förargad), och ännu mera upprörd fortfor han: »allt det här är mig i högsta grad motbjudande, förstår ni, har länge varit det ... jag har till en del blivit sjuk härav ... med ett ord ...» han nästan skrek, liksom insåg han, att den där frasen om sjukdom ej heller varit på sin plats ... »med ett ord, antingen förhör ni mig eller låter ni mig gå och det genast! ... och om ni önskar förhöra mig ... var så god ... men formellt, som rättvisan
