fordrar. Annat tål jag inte; och nu farväl tillsvidare, nu ha vi ingenting vidare att skaffa med varandra.»
»Herre Gud, vad går det åt er? Vad skall jag då förhöra er om?» snattrade Porphyrius Petrovitj, som strax hade ändrat ton och slutat upp att skratta; — »lugna er, jag ber», — han började åter att rulla omkring, gick fram och tillbaka och bemödade sig att åter förmå Raskolnikov att sätta sig. — »Vi ha ju god tid, allt det där är ju småsaker. Tvärtom, det gläder mig, att ni äntligen har sökt upp mig ... jag betraktar er som min gäst. Det där fördömda skrattet måste ni verkligen ursäkta mig, far lille, Rodion Romanovitj — inte sant Rodion Romanovitj, ni heter ju så? Jag är så nervös och det kvicka i er anmärkning retade min skrattlust — det händer mig ibland, och då börjar jag att skaka — som vore jag av gummi elasticum, ibland kan det hålla i en halv timme ... Jag faller så lätt i skratt, att jag riktigt får akta mig för ett slaganfall. Men var då så god och sitt ned, varför har ni så bråttom? Jag ber er så mycket, annars måste jag tro, att ni är ond på mig.»
Raskolnikov teg, lyssnade noga och betraktade honom fortfarande med mörk, vredgad blick. Han satte sig dock åter, men utan att lägga mössan ifrån sig.
»Jag måste tala med er om mig själv, far lille, Rodion Romanovitj, giva er så att säga en förklaring över min karaktär», fortfor Porphyrius Petrovitj, i det han rullade fram och tillbaka i rummet, undvikande sin gästs blickar. »Jag är ungkarl ser ni, en människa utan något finare sällskapsvett, en okänd personlighet, som jag är, så är jag; jag har så att säga mognat och gått i frö ... och ... troligtvis har ni märkt, Rodion Romanovitj, att det ofta händer hos oss i Ryssland och i synnerhet i Petersburgkretsar, att när två personer, som högakta varandra, som vi båda till exempel, komma tillsammans, så sitta vi där bredvid varandra en hel halvtimma utan att kunna hitta på ett passande samtalsämne. Alla andra, damerna till exempel ... världsmänniskorna i de högre regionerna ... de ha alltid ett passande samtalsämne till hands, men medelklassen, sådana som vi — bliva alltid lätt förlägna och äro så litet beredda ... blott de tänkande bland oss, förstås. Vad beror det på. Ha då inte även vi något gemensamt sällskapsintresse? Eller äro vi för ärliga att ömsesidigt bedraga varandra? ... Men lägg då ifrån er mössan, det ser ju ut, som stode ni på språng för att gå er väg. Det är så »genant» ... jag är däremot så förtjust, att ...»
Raskolnikov lade bort mössan och lyssnade tyst och mörk i hågen på Porphyrius Petrovitjs tanklösa prat. »Skulle han
