människa hade ett högst egendomligt utseende. Han stirrade framför sig, som det tycktes utan att se någonting. Ur hans ögon framlyste ett fast beslut, ansiktet var dödsblekt, som om han skulle föras till avrättsplatsen. Hans blodlösa läppar skälvde.
Han var mycket ung, klädd som en hantverkare, medelstor, mager, med rundklippt hår och fina, men skarpa drag.
Den person, från vilken han befriat sig, skyndade in i rummet efter honom och lyckades gripa honom i ena axeln. Det var en av poliseskorten. Men Nikolaj gjorde sig åter lös. Några nyfikna syntes i dörren. Somliga försökte att komma in. Allt detta varade blott en minut.
»Bort med honom, det är för tidigt! Vänta, till dess jag ropar på dig ... Varför ha ni fört hit honom?» brummade Porphyrius ytterst förargad, som om hans planer blivit korsade. Men Nikolaj föll plötsligt på knä inför honom.
»Vad vill du?» avbröt Porphyrius förvånad.
»Det är jag, som har gjort det. Min är skulden! Jag är mördaren!» ljud det plötsligt från Nikolaj’s mun, men med nästan andlös, ehuru tämligen hög röst.
Tystnaden varade omkring tio sekunder. Det föreföll, som om alla plötsligt blivit förstenade, till och med den eskorterande poliskonstapeln drog sig tillbaka och vågade icke mera närma sig Nikolaj. Han gick bort till dörren och blev stående där orörlig.
»Vad vill det här säga?» utropade Porphyrius Petrovitj, så snart han sansat sig något.
»Jag är ... mördaren!» återtog Nikolaj efter en liten paus.
»Vad för slag! ... Är du? ... Hur då? ... Vem har du mördat?»
Porphyrius Petrovitj hade ögonskenligen tappat koncepterna.
Efter en stund sade Nikolaj:
»Aljona Ivanovna och hennes syster Lisaveta ... har jag ... slagit ihjäl ... med en yxa. Jag var sinnesförvirrad ...» tillade han och teg åter. Han låg fortfarande på knä.
Porphyrius Petrovitj blev några ögonblick stående fördjupad i tankar, därefter bemannade han sig och vinkade bort de obehöriga åskådarna. De försvunno i ett ögonblick och dörren stängdes. Då betraktade han Raskolnikov, som stod i ett hörn och stirrade på Nikolaj. Porphyrius stod just i begrepp att närma sig honom, men ändrade åsikt, betraktande honom ånyo, vände så sina blickar till Raskolnikov, så åter till Nikolaj och rusade plötsligen beslutsamt löst på den senare.
»Vad faller dig in? Varför kommer du mig i förväg med din sinnesförvirring?» ropade han rasande. »Jag har ju
