det kanhända bara en lögn. Hade det något att betyda. Dolde sig något därunder, som liknade ett faktum, en positiv anklagelse? Kanhända mannen från gårdagen? Vart hade han tagit vägen? Var fanns han? Om Porphyrius verkligen visste något med säkerhet, så måste det stå i förbindelse med denna människa.
Han satt på soffan och hängde med huvudet. Hela hans nervsystem darrade. Äntligen reste han sig upp, tog mössan och vände sig eftertänksamt mot dörren.
Han hade en obestämd aning om, att han åtminstone för i dag icke behövde frukta något mera. En känsla av fröjd genomfor honom. Han ville skynda bort till Katerina Ivanovna. Till begravningen kom han för sent, må vara, till minnesfesten hunne han dock ... där kunde han få träffa Sonja. Han förblev stående, orörlig, försjunken i tankar, och hans läppar sammandrogo sig till ett smärtsamt leende.
»I dag, i dag!» återtog han för sig själv. »Ja, just i dag ... Så är det ...»
Han stod just i begrepp att öppna dörren, då den i och med detsamma gick upp av sig själv. Han for förskräckt tillsamman och drog sig tillbaka. Dörren öppnades sakta och varligt och in trädde — den hemlighetsfulle mannen från gårdagen.
Mannen stannade på tröskeln, betraktade Raskolnikov under tystnad och trädde så ett steg närmare. Han var sig alldeles lik, samma skepnad, samma dräkt som dagen förut ... blott hans ansikte hade undergått en stor förändring. Han såg mycket bekymrad ut och suckade djupt. Det felades ej mycket, att man kunde tagit honom för en kvinna.
»Vad vill ni?» frågade Raskolnikov dödsblek.
Mannen teg och böjde sig nästan till jorden för honom. Med ett av högra handens fingrar berörde han golvet.
»Vad vill ni?» återtog Raskolnikov.
»Förlåt mig ... jag har syndat emot er!» sade han sakta.
»Varigenom?»
»Genom en ondskefull angivelse.»
De sågo på varandra.
»Jag blev så uppretad. Då ni kom den där gången ... kanhända var ni inte alldeles klar ... och bad portvakterna att föra er till poliskontoret, då ni frågade efter blod.. Det förargade mig så, att man lät er gå och tog er för drucken. Det förargade mig så mycket, att jag inte kunde sova. Då jag kom ihåg er adress, gick jag hit i går och frågade ...»
»Vem gick hit?» avbröt honom Raskolnikov. Det började gå upp ett ljus för honom.
