»Ja, varför skulle jag inte ha hört det?»
»Hi, hi? Snillrikt, mycket snillrikt! Ingenting undgår er. Ni har ett fint, skarpt förstånd! Och just den komiska sidan uppfattar ni ... hi, hi, hi! Gogol ägde också, tror jag, denna gudagåva i högsta mått, inte sant?»
»Jo, just Gogol!»
»Alldeles ja, Gogol ... alltså, ett angenämt återseende!»
»Likaledes!»
Raskolnikov gick hem. Han hade slutligen blivit så konfys och förvirrad, att han närapå behövde en kvart för att vila ut sig och samla sina tankar, där han satt på soffan i sitt rum. Ännu vågade han icke tänka tillbaka på vad som försiggått, sedan Nikolaj uppträtt på skådeplatsen. Han kände, att han var mycket upprörd och att i Nikolaj’s tillstånd låg något oförklarligt, vidunderligt, som han nu icke kunde fatta. Men hans bekännelse var ju ett verkligt bevis. Men det var också klart, hur det skulle komma att gå: Sanningen skulle snart komma i dagen och då vore turen återigen hos honom. Men åtminstone så länge var han då fri och kunde använda tiden för egen räkning, ty faran kunde han icke undgå? Men huru stor var faran? Ställningen började bliva klarare. Då han ännu en gång lät scenen med Porphyrius draga sig förbi, kunde han icke värja sig för en känsla av fasa och räddhåga. Ännu kände han icke Porphyrius’ alla avsikter, kunde icke heller genomskåda hans beräkningar. En del av spelet låg klart och öppet framför honom och ingen kunde naturligtvis bättre än han själv bedöma, huru förfärligt Porphyrius’ schackdrag hade kunnat bliva för honom. Det hade icke felats mycket, att han hade förrått sig. Porphyrius kände till sin motståndares karaktär och sjukliga tillstånd och hade mycket riktigt förstått att begagna sig av denna kännedom. Han hade handlat hänsynslöst med ett bestämt mål för ögonen. Det kunde icke nekas, att Raskolnikov hade komprometterat sig alldeles tillräckligt, men några verkliga bevis hade man ändå icke, allt, som hitintills hade skett, var blott av en relativ betydelse. Men nu var frågan: var hans uppfattning den rätta, kanhända misstog han sig? Var verkligen något av allt det som hänt därborta förut förberett. Och i så fall, vilket? På vilket sätt hade de kommit att skiljas från varandra, om den där oväntade katastrofen med Nikolaj ej inträffat?
Porphyrius hade nästan spelat för öppet; det var vågat, men han hade gjort det och om han haft flera trumf på handen, hade han nog spelat ut dem. Så föreföll det åtminstone Raskolnikov. Vad kunde det vara för en överraskning? Var
