ett underligt infall och gick in i Lebesetnikovs rum. Han hade nämligen fått veta, att Raskolnikov hörde till de inbjudna.
Andrej Semjonovitj var tillfälligvis hemma hela förmiddagen. Det var ett egendomligt, om också ganska naturligt förhållande, i vilket Lushin stod till denne herre.
Peter Petrovitj hatade och föraktade honom nämligen gränslöst ända sedan sin ankomst. Det var icke allenast sparsamhetsskäl, ehuru detta var förnämsta orsaken, som hade föranlett honom att inlogera sig därstädes, utan det fanns en annan orsak, som förmått honom därtill.
Redan under sitt vistande på landet hade han hört, att hans förre myndling, Andrej Semjonovitj, var en av de ivrigaste bland reformvännerna, och att han till och med i vissa mystiska och intressanta kretsar spelade en viktig roll. Detta hade gjort intryck på Lushin. Dessa mäktiga samhällsmedlemmar hade redan länge ingivit honom en hemlighetsfull, obestämd fruktan. Han hade visserligen hört, att i Petersburg funnos framstegsmän, nihilister och avslöjare, men han hade förvridit meningen av dessa benämningar. Mera än allt annat fruktade han avslöjanden, och detta var orsaken till den beständiga oro, som plågade honom, då han betänkte, att han ämnade förlägga sin verksamhet till St. Petersburg.
För några år sedan hade han haft tillfälle att observera de avslöjanden, för vilka två av provinsens maktinnehavare fallit offer. Därför hade han föresatt sig att genast efter sin ankomst till Petersburg efterforska, huru det förhöll sig med allt detta, för att i händelse det bleve nödvändigt, i god tid ställa sig in hos »vår yngre generation». Han hade hoppats att vinna Lebesetnikov för sitt syftemål.
Naturligtvis dröjde det icke länge, innan han genomskådat Andrej Semjonovitj, som var en mycket vanlig och enfaldig människa. Men dock kunde han icke känna sig säker. Han undrade, om dessa människor hade något inflytande och om han hade något att frukta av dem. Var det icke möjligt att vid tillfälle smyga sig in bland dem, om de verkligen ägde makt, blott för att sedan — draga dem vid näsan?
Andrej Semjonovitj var liten, sjuklig och kraftlös. Han var en underordnad ämbetsman, mycket blond och försedd med polisonger, som han var mycket stolt över. Han hade nästan alltid röda ögon. Hans hjärta var gott, men hans tal uttryckte självbelåtenhet och var till och med utmanande ... När man betraktade hans figur föreföll denna synnerligen löjlig. Han räknades av Amalia Ivanovna bland de bättre hyresgästerna, emedan han icke var försupen och punktligt betalade sin hyra,
