FÖRSTA DELEN.
I.
I början av juli var det utomordentligt varmt.
Mot kvällen, en het dag, trädde en ung man ut ur det rum, som han hyrde vid S—gatan, och gick med långsamma, obeslutsamma steg åt K—bron till.
Han hade lyckligt undgått att möta sin värdinna i trappan. Hans lilla rum låg längst upp under taket i ett femvåningshus och liknade mer ett kyffe än en mänsklig boning. Hans värdinna, som även sörjde för hans kost och uppassning, bodde en trappa längre ned och, då han skulle ut, måste han alltid gå förbi hennes köksdörr, som nästan jämt stod på vid gavel. Och alltid då han gick förbi, erfor han en pinsam, ängslig känsla, som han blygdes över och som avtvingade honom en grimas. Han stod i skuld hos värdinnan och ville därför icke möta henne.
Icke för det han var feg eller rädd, tvärtom; men sista tiden befann han sig i samma retliga och upprörda tillstånd som en hypokonder. Han hade dragit sig så tillbaka inom sig själv, från allt och alla, att han fruktade varje möte, icke endast med sin värdinna. Fattigdomen tryckte honom; men på sista tiden hade likväl hans betryckta läge upphört att tynga på honom. Han lät allt arbete ligga nere; han var alldeles sysslolös. Att frukta en så obetydlig person som en värdinna föll honom i grunden alldeles icke in, vad ont hon än hade i skölden mot honom. Men att stå på trappan, höra på alla dumheter, allt prat, som icke intresserade honom, att få oupphörliga påminnelser om betalningen, dessa hotelser, klagomål och så därtill hans egna undflykter, ursäkter, lögner — nej, hellre då smyga förbi som en katt, för att ingen skulle möta honom. Då han trätt ut på gatan, föreföll honom också själv denna rädsla att möta värdinnan löjlig.
