»Att med ett sådant förehavande i tankarna frukta dylika småsaker!» tänkte han och smålog. »Hm ... ja ... människan är i stånd till allt och ändock tillåter hon, att man tar ifrån henne allt mitt för näsan på henne av bara feghet ... ja, så är det ... vad frukta väl människorna mest? Ett nytt steg, ett nytt, självständigt ord frukta de mest ... Men jag pratar för mycket; därför gör jag ingenting heller, för det jag pratar. Kanske pratar jag också, för det jag inte gör något. Först den här sista månaden har jag lärt mig prata — då jag låg hela dagarna i vrån och tänkte på — sagor. Varför går jag här egentligen? Är jag då i stånd att göra något sådant? Är då det mitt allvar? Nej, icke ett spår, allt är endast en lek av fantasien, dumheter, ja, bara dumheter!»
Det var fruktansvärt varmt ute, därtill en luft, så att en kunde kvävas, en trängsel, överallt kalk, ställningar, tegelstenar, damm och denna egendomliga sommarstank, som varje petersburgare, vilken icke är i tillfälle att hyra sig en boning på landet, känner till. Allt detta berörde pinsamt ynglingens redan förut förstörda nerver. Den outhärdliga stanken från ölstugorna, som det i denna stadsdel i synnerhet var överflöd på, och de druckna karlarna, som uppdöko här och där mitt på vardagen, fullständigade det vämjeliga och sorgliga i denna tavla. En känsla av djupaste avsky förvred ett ögonblick den unge mannens fina drag. Han var ovanligt vacker: strålande mörka ögon, mörkbrunt hår, över medelstorlek, smidig och väl växt. Men snart föll han i djupt eftersinnande, försjönk alldeles i sig själv och i detta tillstånd gick han vidare utan att giva akt på omgivningen, utan att vilja giva akt därpå. Då och då mumlade han något för sig själv, det var så hans vana, såsom han själv förut nämnt. Vid detta tillfälle blev det honom klart, att hans tankar understundom voro orediga och att han kände sig mycket matt; de två sista dagarna hade han knappt ätit något.
Han var så dåligt klädd, att till och med en människa, som vore van därvid, skulle ha blygts att visa sig på gatan i sådana lumpor mitt på ljusa dagen. Det var för resten en sådan stadsdel, att en person i dåliga kläder svårligen därstädes kunde väcka någons förvåning. Närheten av Hötorget, överflödet på ett visst slags värdshus och i synnerhet arbetare- och hantverkarbefolkningen, som är hoppackad på dessa, mitt i Petersburg belägna gator och gränder, gjorde att dylika personer icke alls voro ovanliga; en enstaka väckte icke någon uppmärksamhet. Den unge mannens själ var också redan överfylld med så mycken galla och så mycket hat, att han oaktat sin understundom ännu mycket ungdomliga känslighet icke
