Hon missförstod alltsammans och gav Dunetjka hela skulden. Det blev ett förfärligt uppträde i trädgården. Marfa Petrovna slog till och med Dunja, ville ej höra, skrek och väsnades en hel timme och befallde till sist, att Dunja skulle köras hem till mig i en bondvagn. Hennes saker, linne och kläder kastades huller om buller utan att packas i vagnen. Kränkt och okvädad måste Dunja resa sjutton verst i ösande regn på en öppen bondvagn. Tänk nu själv, vad skulle jag ha svarat på det brev jag mottog från dig för två månader sedan? Vad skulle jag skriva? Jag var alldeles utom mig. Sanningen tordes jag icke skriva till dig. Den hade gjort dig olycklig, förbittrat, upprört dig... och vad hade du kunnat göra? Du hade kanske störtat dig själv i fördärv... dessutom förbjöd Dunetjka mig det. Fylla ett brev med bara prat, när min själ hade en så tung börda att bära på, förmådde jag icke. En hel månad varade pratet i vår stad om denna historia. Det gick så långt, att vi icke längre kunde gå i kyrkan på grund av de föraktfulla blickar vi mötte och det viskande och tisslande, som då började. Man talade till och med högt därom i vår närvaro. Alla våra bekanta gingo ur vägen för oss, alla slutade att hälsa på oss, och från god källa fick jag veta, att några unga människor hade i sinnet att tillfoga oss den förnärmelsen att smeta över vår dörr åt gatan med tjära, så att värden begärde, att vi skulle flytta. Till allt detta var Marfa Petrovna skuld. Hon hade talt illa om Dunja i alla hus och svärtat hennes rykte. Hon känner hela staden och kom den tiden nästan dagligen ditin. Hon är mycket pratsjuk och har vanan att pladdra ut alla sina intimaste angelägenheter, i synnerhet klagar hon över sin man för alla och envar. Så du kan tänka dig, att historien var inom kort spridd icke allenast i hela staden, utan i hela distriktet. Jag blev rätt sjuk därav, men Dunetjka var ståndaktigare än jag. Du skulle bara ha sett, hur hon höll modet uppe hos mig! Hon är en ängel! Men genom Guds barmhärtighet fick vårt lidande omsider ett slut. Herr Svidrigailov kom på andra tankar, ångrade sig och gav, möjligtvis av medlidande med Dunja, sin hustru tillfyllestgörande bevis i händerna på Dunetjkas oskuld... ett brev från Dunja, som hon, redan innan Marfa Petrovna träffade dem i trädgården, hade nödgats skriva till honom för att undanbedja sig hans enträgna förklaringar och avslå varje hemlig sammankomst. Detta brev hade efter Dunjas avresa stannat i herr Svirdrigailovs ägo. Hon hade däri gjort honom de bittraste förebråelser för hans ovärdiga uppförande, föreställt honom på det allvarligaste, att han var äkta man och familjefader och att det var skamligt att göra en stackars olycklig och obeskyddad flicka eländigare
