Det är verkligen skada, att de inte finnas i livet ... Jag skulle riktigt förvånat dem!»
»Jaså, ni skulle verkligen förvånat dem, ha, ha, ha! Låt oss lämna det där», avbröt Peter Petrovitj honom, »säg mig hellre: känner ni den dödes dotter, den där lilla obetydliga varelsen? Är det verkligen sant, vad man säger om henne?»
»Och om så vore? Enligt min mening, det vill säga, enligt min personliga övertygelse, så är det kvinnans rätta, normala ställning. Ja, varför inte? Det vill säga ... distinguons! Under den nuvarande samfundsordningen är denna ställning inte normal, ty den är påtvungen, men i en framtid skall den bliva normal, det vill säga frivillig. Hon hade rätt även nu ... hon led. Det var hennes fond, så att säga kapital, varöver hon ägde full bestämmanderätt. Naturligtvis behövs det i det blivande samfundet ingen fond. Men där får hennes ställning en helt annan betydelse, den blir rationell ... harmonisk. Vad Sofie Semjonovna angår, så betraktar jag hennes handlingssätt såsom en energisk, personlig protest mot samfundsordningen och skänker henne min djupaste högaktning, ja, när jag ser henne, gläder jag mig över henne.»
»Och man säger, att det var just ni, som ville ha henne ur huset.»
Lebesetnikov blev alldeles vild.
»Ah! Återigen det gemenaste sladder!» vrålade han. »Det var alldeles inte meningen, alldeles inte, verkligen inte. Allt det där har Katerina Ivanovna ljugit ihop den där gången, för att hon inte begrep någonting. Jag tänkte alldeles inte på att göra mig grön för Sofie Semjonovna. Jag har helt enkelt bara sökt utveckla hennes förstånd och det av idel oegennytta. Jag har sökt att uppväcka protesten inom henne ... Jag tänkte endast och allenast på protesten, men Sofie Semjonovna kunde i alla fall inte bo längre här i huset.»
»Var hon måhända redan anmodad att ingå i kommunen?»
»Ni bara gycklar och det inte alltid så lyckat, tillåt mig bara göra den anmärkningen! Ni begriper ju inte ett nafs av allt det där. I kommunen finns inte några sådana roller. Kommunen är just stiftad för att de skulle försvinna. I kommunen mister just den där rollen sin nuvarande säregenhet. Vad som här är absurt, blir där klokt, vad som här under nuvarande omständigheter är onaturligt blir där naturligt. Allting beror av omgivningen och samhällsförhållandena. Den sociala ordningen är allt, människan intet. Med Sofie Semjonovna står jag på bästa fot, hon har aldrig ansett mig för sin fiende. Ja, jag är verkligen i begrepp att värva henne för kommunen, men på en helt annan basis. Vad är det att skratta åt? Vi
