risgröt, som icke får saknas vid ett gravöl, endast två eller tre rätter, som alla voro tillagade i Amalia Ivanovnas kök. Dessutom pryddes bordet av två samovarer, vilka voro ditställda för deras räkning, som ville ha te eller grogg efter måltiden.
Inköpen voro gjorda av Katerina Ivanovna och en av de andra hyresgästerna, en fattig polack. Han sprang också i dag omkring överallt och gjorde mycket väsen med sin brådska. Han besvärade henne slutligen så mycket genom sin alltför tjänstaktiga iver, att hon nästan blev sjuk då hon såg honom, fastän hon i början varit förtjust över hans beredvillighet. Det var nämligen ett egendomligt karaktärsdrag hos Katerina Ivanovna, att hon prydde den förste, bäste med de vackraste dygder, överhopade honom med överdrivet beröm och tillade honom förtjänster, som han icke ägde — för att sedan plötsligt utan anledning övergå till en motsatt ytterlighet.
Av naturen hade hon en glad och fridsam karaktär och var böjd att se allt från den ljusa sidan, men sorg och olycka hade förändrat henne och hon ville med våld och förbittring skaffa sig den glädje och det lugn hon saknade. Den ringaste motgång kunde bringa henne i raseri; hon förbannade sitt öde och kastade från sig allt, vad hon hade i händerna.
Amalia Lippewechsel hade plötsligt fått en ovanlig betydelse i Katerina Ivanovnas ögon och hade skaffat sig hennes välvilja genom sitt ivriga deltagande i förberedelserna till festen. Hon hade åtagit sig att duka bordet, att anskaffa porslin och duktyg och att laga maten i sitt eget kök. Katerina Ivanovna överlämnade allt åt henne, ty hon ville själv vara med på kyrkogården.
Och allt var ordnat på bästa sätt. Bordet var ordentligt dukat med tallrikar, knivar, gafflar, ölglas och tekoppar, som visserligen representerade många olika sorter, emedan de voro lånade av hyresgästerna, men nu stodo på sin rätta plats i god ordning.
Amalia Lippewechsel emottog med en viss stolthet de återvändande. Hon var iförd sin bästa dräkt, en mössa med sorgband och en svart klänning. Men denna stolthet, ehuru fullt berättigad, misshagade likväl Katerina Ivanovna. »Det såg ju verkligen ut, som om man inte kunde duka bordet utan Amalia Lippevechsels hjälp». Mössan med de nya banden misshagade henne också och hon tänkte: »Jag tror sannerligen, att det dumma, tyska fruntimret kråmar sig över, att hon som värdinna har av barmhärtighet nedlåtit sig att hjälpa sina fattiga hyresgäster. Av barmhärtighet! Hos min far, som varit överste, ja, nästan guvernör, dukades ofta för fyrtio
