vet nog, vem jag menar. Det hade hon naturligtvis bort göra med den mest utsökta takt. Men i stället hade hon burit sig så åt, att den högfärdiga lantlollan inte endast försmått att komma hit, utan också underlåtit att framföra sin ursäkt och det endast därför att hon är änka efter en major och har kommit hit för att tigga sig till en pension. En sådan där som sminkar sig med både rött och vitt, fastän hon redan är femtiofem år ... Jag kan inte heller begripa, varför Peter Petrovitj håller sig undan. Men var är Sonja, vart har hon tagit vägen? Ah, där kommer hon äntligen! Var har du varit, Sonja? Det är besynnerligt, att du är så föga punktlig på din fars begravningsdag. Rodion Romanovitj, vill ni ha godheten att giva henne en plats vid er sida. Sätt dig här, Sonetjka ... Ät, vad du har lust att äta! Tag litet av den i gelé inkokta fisken! Den är mycket god. Nu skall du strax få kakor. Har du också givit barnen något? Poletjka, haven I fått av allt? Nå, det var bra. Var nu snäll, Lydia! Kolja, du får inte dingla med benen. Sitt stilla såsom det anstår ett aristokratiskt barn. Vad har du att säga, Sonetjka?»
Sonja skyndade sig att frambära Lushins ursäkt och bemödade sig att tala riktigt högt, för att alla skulle höra henne. Hon begagnade de mest artiga och vördsamma ordalag, som hon med vilja lade i Lushins mun. Slutligen bifogade hon, att Peter Petrovitj uttryckligen bett henne meddela, att han snart skulle besöka Katerina Ivanovna för att se, vad han kunde göra för hennes framtid o. s. v.
Sonja visste, att hon på detta sätt skulle lugna sin styvmoder och att detta skulle bliva en välkommen upprättelse för hennes sårade stolthet.
Hon satte sig bredvid Raskolnikov, gjorde en flyktig hälsning, men såg sedan uppmärksamt på honom. Hon tycktes vara tankspridd, ehuru hon beständigt blickade in i Katerina Ivanovnas ögon för att gissa sig till hennes önskningar.
Ingendera av dem bar sorgdräkt, men de voro båda iklädda sina vanliga mörka klänningar. Katerina Ivanovna ägde ej flera kläder än dem hon bar på sig.
Sonjas meddelande om Peter Petrovitj hade gjort god verkan. Styvmodern avhörde henne med värdighet och frågade i nedlåtande ton efter hans hälsotillstånd. Sedan viskade hon i tämligen hög ton till Raskolnikov, att det verkligen skulle ha förefallit egendomligt för en så rik och aktningsvärd man som Peter Petrovitj att vistas i ett så »ovanligt» sällskap oaktat hans tillgivenhet för hennes familj och hans gamla vänskap för hennes far.
