Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/318

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Ja, ni har ofta ryckt och slitit honom i hårtestarna», sade proviantförvaltaren och sköljde ner ett nytt glas brännvin.

»Många åsnor måste man inte endast draga i håret, utan också piska med kvastkäppar. Den här gången är det inte om den avlidne jag talar», utbrast Katerina Ivanovna.

De röda fläckarna på hennes kinder blevo allt mera bjärta och hennes bröst flämtade. Många av de närvarande skrattade och gåvo mannen en knuff, i förhoppning att han skulle börja ett gräl med henne.

»Vad menar ni egentligen?» började han. »Har ni betänkt, att — men hon är ju änka, en stackars änka! Jag förlåter henne ... je passé!» och ett nytt glas brännvin bekräftade hans beslut.

Raskolnikov satt tyst och åhörde med ovilja deras tal. Endast av artighet smakade han på de rätter Katerina Ivanovna bjöd honom. Han gav akt på Sonja med stor uppmärksamhet.

Men hon blev alltmera orolig och bekymrad. Hon anade också, att minnesfesten icke skulle taga ett fredligt slut och hon varseblev med ångest det uppretade uttrycket i Katerina Ivanovnas ansikte. Hon visste att hon själv var förnämsta orsaken till de båda främmande damernas uteblivande.

Amalia Ivanovna hade berättat, att den äldre damen blivit förolämpad och frågat: »Huru skall jag kunna låta min dotter sitta bredvid den där mamsellen?» Sonja anade, att styvmodern hade reda på detta. En förolämpning mot Sonja betydde mera för Katerina Ivanovna än en förolämpning mot henne själv, mera än en förolämpning mot barnen, ja, mot hennes egen far, och hon visste, att Katerina Ivanovna icke skulle giva sig tillfreds »förrän hon bevisat dessa utspökade kvinnfolk, att de inte voro goda nog att vara hennes fars kökspigor».

Vid andra ändan av bordet fick en av gästerna det infallet att skicka Sonja en tallrik, på vilken lågo två av brödsmulor bildade hjärtan, genomborrade av en pil. Strax blev Katerina Ivanovna utom sig och sade mycket högt att den, från vilken gåvan kom, var »en full åsna».

Amalia Lippewechsel beslöt att giva samtalet en annan riktning och började därför att på bruten ryska berätta en lång och enfaldig historia, men avbröts av Katerina Ivanovna, som gjorde den anmärkningen, att hon för framtiden helst borde undvika att berätta ryska anekdoter. Den andra blev naturligtvis stött och förmådde knappt behärska sig.

»Nej, hör på den ugglan! Så hon rådbråkar språket», sade Katerina Ivanovna till Raskolnikov. »Har ni nå’nsin hört maken till sladder? Alla dessa Petersburgs-utlänningar, i

318