frände till Marfa Petrovna, som har bidragit mycket till att få det till stånd. Det började med, att han uttryckte sin önskan att genom hennes bemedling göra vår bekantskap. Han blev naturligtvis, som sig borde, väl mottagen, drack kaffe hos oss och sände oss nästa dag ett brev, vari han mycket hövligt framkom med sitt andragande och bad om ett skyndsamt och avgörande svar. Han är en mycket upptagen och affärskunnig man och står i begrepp att resa till St. Petersburg, så att var minut är honom dyrbar. Vi blevo naturligtvis till en början mycket förvånade över detta oväntade frieri och rådslogo med varandra en hel dag. Han är en pålitlig och välsituerad man, innehar två goda ämbeten och dessutom enskild förmögenhet. Visserligen är han redan fyrtiofem år gammal, men har dock ett tämligen behagligt utseende och kan ännu behaga damerna. I det hela är han en mycket stadig och anständig människa, endast litet knarrig och högmodig. Men det ser kanske endast så ut vid första ögonblicket. Jag ber dig därför i förväg, käre Rodja, att du icke bedömer honom överilat, såsom du brukar, till och med om det är något hos honom, som kunde väcka ditt misshag vid första mötet er emellan. Du kommer troligtvis att få se honom tämligen snart i St. Petersburg och jag säger endast allt detta av försiktighet, ehuru jag är övertygad om, att han skall göra ett angenämt intryck på dig. Ty, ser du, om man skall bedöma människor riktigt, bör man gå grundligt till väga och lära känna dem så småningom för att icke begå misstag eller låta vilseleda sig av fördomar, som man efteråt kanske kommer att ångra. Men Peter Petrovitj är, såvitt man kan se, en mycket aktningsvärd man. Då han besökte oss första gången, meddelade han oss, att han hade fasta grundsatser, men att han, som han uttryckte sig, ’delade vår yngsta generations åsikter’ och var en avsvuren fiende till alla fördomar. Han sade mycket annat, ty han förefaller vara litet fåfäng och tycker om, att man hör på honom. Men det är ju icke något stort fel. Jag förstod naturligtvis endast litet därav, men Dunja sade mig, att om han än icke var en människa med övermåttan stor bildning, så var han dock förståndig och efter all sannolikhet god. Du känner ju din syster till alla delar, Rodja. Hon är en karaktärsfast, förnuftig, tålmodig flicka och har ett ädelt hjärta, ehuru det ofta springer bort med henne, det har jag ofta märkt. Det förstås av sig självt, att det varken från hennes eller hans sida är tal om någon egentlig kärlek. Men Dunja är icke blott en förståndig, utan även en ädel flicka, en ängel, som skulle göra det till sin plikt att grundlägga sin mans lycka. Han skall på sitt vis naturligtvis också draga försorg om hennes, därpå ha vi hittills ingen orsak att
