tvivla, ehuru det med denna sak, såsom jag måste tillstå, gått något raskt till väga. Dessutom är han även en mycket beräknande man och skall naturligtvis inse, att hans egen äktenskapliga lycka kommer att bliva så mycket säkrare, ju lyckligare Dunetjka blir. Men vad någon olikhet i karaktären, några ovanor eller skiljaktigheter i åsikter vidkommer... som ju ofta icke kan undvikas till och med i de lyckligaste äktenskap, så sade Dunetjka mig, att hon kunde lita på sig själv, och att det icke fanns den ringaste orsak till oro. Hon skulle kunna tåla mycket, om endast deras ömsesidiga förhållande vore byggt på ärlighet och rättskaffenhet. Det föreföll mig t. ex. i början, att han var litet frånstötande i sitt väsen. Men det kan ju mycket väl komma därav att han är något rättfram av sig. Ja, så förhåller det sig säkert. Så yttrade han bland annat vid sitt första besök, då han fått hennes ja, att han redan förut, innan han lärde känna Dunja, hade bestämt sig för att äkta en ärbar flicka utan hemgift och i synnerhet en sådan, som hade prövat en dust med livet. Ty, sade han, mannen bör icke ha att tacka sin hustru för något; det är mycket bättre, om hustrun anser sin man som sin välgörare. Jag får tillfoga, att han kanske uttryckte sig på ett finare och hövligare sätt, jag minns icke längre hans egna ord, utan kommer endast ihåg meningen därav. Dessutom sade han det alls icke med någon särskild hänsyftning utan ögonskenligen av obetänksamhet, i samtalets hetta. Han sökte till och med efteråt att dämpa och förmildra sitt yttrande. Men mig förekom det likväl litet stötande, som sagt, och det sade jag också efteråt till Dunja. Men hon svarade mig helt förtretad: ’ord är långt ifrån handling’, och det är ju verkligen också sant. Natten innan Dunetjka fattade sitt beslut, fick hon icke en blund i ögonen. I den tron, att jag sov, steg hon upp ur sängen och gick hela natten fram och tillbaka på golvet. Till sist knäböjde hon framför helgonbilden och bad länge och ivrigt. Nästa morgon meddelade hon mig, att hon bestämt sig för att säga ja.
Jag har visst talat om, att Peter Petrovitj nu reser till St. Petersburg. Han har viktiga göromål och vill öppna en advokatbyrå därstädes. Han har sedan länge sysselsatt sig med att föra processer och rättssaker. Just i dessa dagar har han vunnit en viktig process. Ännu en orsak, varför han skall till St. Petersburg är, att han har en sak av vikt före i senaten. På det sättet, käre Rodja, kan han också i varje hänseende vara dig till stor nytta och vi, Dunja och jag, tro, att du redan från i dag avgjort skall börja din karriär och att du således kan se din framtid klart för dig. Gud give, att allt detta också nu måtte äga rum. Det skulle vara en sådan lycka, att man endast
