Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/323

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs


omöjligt att misstänka Andrej Semjonovitj och jag blygs verkligen att sätta hans namn i förbindelse med denna sak. Räkna fel kunde jag inte, ty bara en minut före er ankomst hade jag slutat mina räkenskaper och funnit summan riktig. Erkänn själv, om jag inte i betraktande av er förvirring, er brådska att lämna rummet, den omständigheten, att ni en lång stund lät händerna ligga på bordet, vidare er samhällsställning och de därmed förbundna sedvänjorna — erkänn, att jag så gott som varit tvungen att misstänka er, även emot min vilja och med uppriktig ledsnad! Denna misstanke är visserligen kränkande ... men helt säkert rättvis? Jag upprepar emellertid ännu en gång, att oaktat min fasta övertygelse förstår jag mycket väl, att jag själv löper fara genom min anklagelse. Men ni ser, att jag inte kunnat underlåta att uppträda mot er, och jag skall säga er varför. Det är endast och allenast på grund av er svarta otacksamhet! ... Tänk själv efter! Jag ber er komma till mig i edra fattiga anförvanters intresse, jag skänker er ett efter mina förhållanden avpassat understöd av tio rubel, och ni vedergäller strax min godhet med ett sådant handlingssätt. Ett dylikt beteende förtjänar en tillrättavisning. Betänk, vad ni gör! Jag ber er därom som er sanne vän, ty en bättre vän äger ni inte i denna stund. I motsatt fall är jag obeveklig! ... Nå, hur förhåller det sig?»

»Jag har inte tagit något från er», viskade Sonja, gripen av en förfärlig ångest. »Ni gav mig tio rubel ... Där, tag igen dem!»

Sonja tog upp näsduken ur fickan, sökte efter knuten, öppnade den och tog fram sedeln, som hon lämnade Lushin.

»Ni vill således inte erkänna, att ni tagit hundrarubelsedeln?» sade han förebrående, utan att vilja taga emot sedeln.

Sonja såg sig om. Alla betraktade henne med stränga, hånfulla blickar. Hon såg på Raskolnikov ... Han stod lutad mot väggen, hans armar voro korslagda över bröstet och hans ögon flammade.

»Ack, min Gud!» utbrast hon.

»Amalia Ivanovna, ni måste skicka efter polisen, och jag ber er därför, att ni sänder bud efter portvakten», sade Lushin med låg och vänlig röst.

»Barmhärtige Gud, jag kunde just tro, att hon skulle bli en tjuv!» Och Amalia Lippewechsel slog tillhopa sina händer.

»Ah ... ni anade det?» inföll Lushin. »Ni har således haft anledning att misstänka henne? Jag ber er, högtärade Amalia Ivanovna, tänk på edra ord, som för övrigt äro uttalade i vittnens närvaro!»


323