min heder, och alla de närvarande kunna bevittna mina ord, att saken skall bli nedtystad. Men om jag inte erhåller någon upplysning nödgas jag vidtaga andra åtgärder — och då får ni själv svara för följderna.»
En pinsam tystnad följde på dessa ord. Även de gråtande barnen sutto orörliga. Sonja stirrade likblek på Lushin, utan att kunna få fram ett ord. Hon tycktes icke ha förstått honom. Några sekunder förflöto.
»Nå, hur förhåller det sig?» sporde Lushin och såg betydelsefullt på henne.
»Jag vet inte ... Jag vet ingenting om den saken», svarade Sonja slutligen med svag röst.
»Verkligen! Ni vet således ingenting?» frågade Lushin och teg sedan några sekunder. »Tänk efter, mamsell, tänk efter», sade han i sträng ton. »Ännu vill jag giva er tid till eftertanke. Men kom ihåg mina ord! Om jag inte vore fullt säker på min sak, skulle jag med min stora erfarenhet inte ha vågat komma fram med en beskyllning mot er. Ty för en sådan offentlig, men falsk anklagelse måste jag själv stå till ansvar, det vet jag. Tidigt i dag morse växlade jag några femprocentsstatspapper till ett värde av tre tusen rubel. Då jag kom hem räknade jag ... Andrej Semjonovitj var vittne därtill ... penningarna. Sedan jag räknat av tusen rubel, gömde jag dem i min plånbok, som jag lade i sidofickan på min rock. På bordet kvarlågo femhundra rubel, bland vilka funnos tre hundrarubelsedlar. I detta ögonblick kom ni in till mig ... på min egen uppmaning ... och hela tiden var ni synbart upprörd, så att ni till och med tre gånger reste er för att gå, ehuru samtalet ännu inte var slut. Andrej Semjonovitj kan intyga, att jag talar sanning. Sannolikt vill ni, mamsell, inte förneka, att jag lät kalla er till mig för att med er rådslå angående er styvmors olyckliga och hjälplösa ställning. Ni tackade mig och brast till och med i gråt. (Jag berättar allt detta precis som det tilldragit sig, för det första därför att jag vill återkalla det i ert minne, och för det andra emedan jag vill bevisa er, att inte ens den minsta detalj har undgått min uppmärksamhet.) Sedan tog jag en tiorubelsedel och skänkte er den såsom mitt bidrag till era anförvanter. Allt detta såg Andrej Semjonovitj. Sedan följde jag er till dörren och ni var fortfarande upprörd och förvirrad. När jag blivit ensam med Andrej Semjonovitj och språkat med honom omkring tio minuter, gick också han sin kos och jag vände mig på nytt till bordet för att lägga de kvarliggande penningarna på ett passande ställe. Till min stora bestörtning saknade jag strax en sedel på hundra rubel. Vill ni nu vara så god och tänka på saken ... Det är mig alldeles
