Semjonovna, vilken senare han talade illa om, naturligtvis därmed antydande, att ett otillbörligt förhållande ägde rum mellan henne och mig. Allt detta skrev han bara för att stifta ovänskap mellan mig och de mina, ty han försökte få dem att tro, det jag på ett ovärdigt sätt bortslösade deras sista penningar, vilka de givit mig till hjälp. I går bevisade jag honom i min mors och systers närvaro, att jag verkligen givit pengarna åt Katerina Ivanovna och att jag vid detta tillfälle ännu aldrig hade sett hennes styvdotter. Uppbragt över att hans plan inte lyckats började han slunga de orimligaste anklagelser mot mig. Följden blev naturligtvis en fullständig brytning med min syster. Allt detta tilldrog sig i går afton. Betänken nu, att om det lyckats honom att stämpla Sofie Semjonovna som tjuv, hade han ju bevisat de mina, att hans misstanke var grundad. Detta var således hela hans beräkning!»
Raskolnikov hade ofta blivit avbruten i sitt tal av de närvarandes utrop. Hans övertygande ton och allvarliga yttre hade gjort ett ovanligt intryck på dem alla.
»Ja, så är det, just så är det!» utropade Lebesetnikov entusiastiskt. »Ty Sofie Semjonovna hade knappt hunnit komma in till mig, förrän han frågade om ni anlänt, om jag sett er bland Katerina Ivanovnas gäster. Det låg således i hans plan, att ni skulle vara närvarande.»
Lushin teg och skrattade föraktligt. Men han var mycket blek. Han skulle helst ha velat springa sin väg, men det var nästan omöjligt och skulle ha tagits som ett erkännande från hans sida. Dessutom var det redan något berusade auditoriet i eld och lågor. Ehuru proviantförvaltaren icke var i stånd att fatta just någonting av saken, föreslog han dock några kraftyttringar, vilka torde bekommit Lushin mindre väl. Under den långa förklaringen hade folk strömmat till från alla håll. De tre polackerna skreko allra ivrigast.
Sonja lyssnade med spänd uppmärksamhet. Hon tog ej sina ögon från Raskolnikov, hon kände, att han allena kunde beskydda henne.
Katerina Ivanovna andades tungt och hörbart. Hon var synbarligen alldeles utmattad. Amalia Ivanovna såg dum ut, där hon stod med vidöppen mun och såg sig om med ett enfaldigt uttryck. Endast det tycktes hon begripa, att Lushin var i en svår klämma.
Raskolnikov försökte fortsätta, men det var icke möjligt. Alla skreko och trängde sig omkring Lushin med skällsord och hotelser. Men Peter Petrovitj var ingalunda feg.
»Låt mig komma fram, mina herrar!» sade han trotsigt och banade sig väg genom mängden. »Jag undanber mig alla
