Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/331

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

hotelser. Tjuven är överbevisad och jag ämnar anklaga henne inför domstol. Ingen skall tro, att två ateister tala sanning. Låt mig bara slippa fram!»

»Vill ni ögonblickligen lämna mitt rum! Allt är förbi mellan oss!»

»Jag har ju sagt er förut, Andrej Semjonovitj, att jag ville flytta. Nu tillägger jag blott, att ni är en narr. Jag önskar, att ni måtte återfå ert förstånd. Farväl, mina herrar!»

Han hade trängt sig genom hopen ända till dörren. Men det gjorde postskrivaren ont att låta honom avlägsna sig utan att ha erhållit något annat än skällsord. Därför tog han ett glas från bordet för att kasta det mot Lushin, men det flög i stället rakt i huvudet på Amalia Lippewechsel. Hon skrek och postskrivaren, som förlorat jämvikten, föll tungt under bordet.

Peter Petrovitj gick in i sitt rum och en halv timme senare hade han lämnat huset.

Sonja, som av naturen var lättskrämd, hade länge tänkt, att hon långt mera än någon annan kunde utsättas för att ostraffat bliva förolämpad. Men hittills hade hon trott sig kunna undvika olyckan genom att visa tillbakadragenhet och vänlighet mot alla. Hon blev således nu smärtsamt upprörd. Hon plägade kunna bära allt med tålamod och utan knot, men i första ögonblicket blev det dock henne alltför svårt. Oaktat den vunna segern var dock känslan av hennes hjälplöshet så stark, att hennes bröst hotade att sprängas och hon fick ett hysteriskt anfall.

Slutligen kunde hon icke uthärda att vara där längre, utan smög sig ut och sprang hem en kort stund efter Lushins avlägsnande.

Då Amalia Ivanovna under de närvarandes ljudliga skratt fick glaset i ansiktet, ville hon taga sin skada igen och rusade som en furie mot Katerina Ivanovna, vilken fick uppbära skulden för allt det skedda.

»Ut ur mitt hus, och det på stunden!»

Och med dessa ord tog hon den ena efter den andra av Katerina Ivanovnas tillhörigheter och kastade dem på golvet.

Den stackars änkan, som blek och utmattad nedsjunkit på sängen, sprang upp och kastade sig över Amalia Lippewechsel. Men denna knuffade med lätthet undan henne.

»Det är inte nog, att man blir förtalad på det skamligaste ... nu vill den där varelsen till på köpet köra oss ur huset! På min mans begravningsdag, sedan jag först undfägnat er alla ... jagar hon mig ut på gatan med de faderlösa. Ja, varthän skall jag gå?» snyftade den stackars kvinnan ... »Gode Gud, finns det då inte mera någon rättvisa? Vem behöver bättre

331