»Jag trodde verkligen, att ni såsom i går skulle bedja mig vara tyst», fortfor han. »Man måste ju tala om något och det skall verkligen intressera mig att veta, hur ni skulle lösa ett spörsmål, som Lebesetnikov brukar säga ... ja, jag talar allvarsamt. Föreställ er således, att ni på förhand hade reda på alla Lushins planer och visste, att dessa planer skulle leda till Katerina Ivanovnas och barnens ruin för att inte tala om er egen ... ni räknar ju er själv för ingenting och därför nämner jag det bara i förbigående ... Och Poletjka, för henne står samma väg öppen, som ni valt. Om det således berodde av er, om han eller de skulle få leva, det vill säga, om Lushin skulle få leva och begå nedrigheter och Katerina Ivanovna skulle dö, vilket beslut skulle ni fatta, vem av dem skulle dö? Jag bara frågar.»
Sonja såg på honom med bedrövelse. Av detta osäkra och famlande tal slöt hon, att något ovanligt skulle komma.
»Jag anade, att ni skulle göra en dylik fråga», sade hon och såg forskande på honom.
»Vilket val gjorde ni?»
»Varför frågar ni om det omöjliga?» sade Sonja med harm.
»Det vore således bättre, att Lushin levde och syndade! Ni vågar inte ens göra detta val!»
»Jag känner ju inte Guds vägar ... Varför frågar ni sådant, som man inte kan besvara? Hur skulle det kunna bero av mitt beslut? Och vem kan förordna mig till domare över den, som skall leva, och den, som skall dö?»
»Nej, naturligtvis! När ni tager Guds vilja med i beräkningen, har jag ingenting att säga», mumlade Daskolnikov.
»Säg hellre rent ut, vad ni vill ... Ni syftar på något annat. Har ni bara kommit hit för att plåga mig?»
Hon kunde ej längre behärska sig, utan började gråta bittert. Han såg mörkt och dystert på henne, och på detta sätt förflöto fem minuter.
»Du har verkligen rätt, Sonja», sade han slutligen och tycktes helt plötsligt ha blivit förvandlad. Det hånfulla trotset var borta och rösten hade ett mildare uttryck. »Jag sade till dig i går, att jag inte skulle komma för att bedja dig om förlåtelse ... och ändå måste jag börja därmed ... Det jag sade om Lushin och om Guds vilja, yttrade jag bara för min egen räkning ... Jag ville på detta sätt bedja dig om förlåtelse.»
Hans bleka läppar gjorde ett misslyckat försök att småle. Han lutade ned huvudet och gömde ansiktet i händerna.
Plötsligt erfor han en känsla av hat till Sonja. Han förfärades, studsade, lyfte upp huvudet och betraktade henne skarpt. Men då han mötte hennes bekymrade blickar, i vilka
