vad jag vill säga dig? Om jag hade mördat därför att jag var hungrig, skulle jag nu ... vara lycklig.»
Efter en kort tystnad utbrast han förtvivlad:
»Men vad skulle det tjäna till, vilken tröst kunde det vara för dig, om jag ville tillstå mitt brott? Säg mig, till vilken nytta för dig din triumf över mig skulle kunna vara? O, Sonja, är det därför jag kommit till dig?»
Sonja tycktes vilja svara, men förmådde ej.
»Därför sade jag ju också till dig i går, att vi skulle följa varandra, emedan du är den enda, som återstår mig.»
»Varthän skola vi gå?»
»Vi skola inte gå ut för att stjäla eller mörda ... Var inte rädd!» sade han och smålog hånfullt. »Vet du, Sonja, först nu i denna stund förstår jag fullkomligt, varför jag i går uppmanade dig att följa mig. Men i går visste jag det inte själv. Då fruktade jag bara, att du kanske skulle vilja övergiva mig ... vill du övergiva mig, Sonja?»
Hon tryckte häftigt hans hand.
»Varför, varför har jag sagt dig det, varför har jag anförtrott det åt dig?» sade han och såg på henne med djup smärta. »Sonja, du väntar en förklaring av mig. Du sitter och väntar på den; jag ser det på dig. Men vad skall jag säga dig? Du skall inte förstå mig, utan bara erfara ett oerhört lidande för min skull. Nu gråter du redan och omfamnar mig! Varför omfamnar du mig? Är det kanske därför att jag inte längre själv kunde uthärda att bära bördan, utan ville lägga den på andra axlar, emedan jag tänkte: »När också du lider, skall det bliva lättare för mig!» Säg mig, kan du älska en sådan skurk?»
»Plågar du inte dig själv också?» frågade Sonja.
Samma känsla, som överväldigat honom, gjorde på nytt hans hjärta vekt.
»Sonja, mitt hjärta är hårt, kom ihåg det. Jag har kommit till dig, emedan jag är på samma gång hård och feg. Nu måste jag tala, men vet inte, varmed jag skall börja.»
Han föll i tankar.
»Ack ja ... våra naturer äro olikartade; vi passa inte tillsamman», började han på nytt. »Varför, varför har jag kommit till dig? Jag skall aldrig förlåta mig själv, att jag tagit detta steg.»
»Nej, nej, det var väl att du kom», sade Sonja. »Det är bättre att jag vet det, mycket bättre.»
Han såg sorgset på henne.
»Ja, så var det ju ... så var det ju!» sade han. »Jag ville
