bliva en Napoleon ... därför blev jag en mördare ... nå, förstår du det nu?»
»N—ej», viskade Sonja naivt. »Men tala bara, jag skall nog förstå det, förstå det på mitt sätt.»
»Skall du verkligen det? Gott, vi få se!»
Han satt åter en stund fördjupad i tankar.
»Saken förhåller sig sålunda: Jag gjorde mig själv en gång den frågan, hur det skulle ha gått, om Napoleon varit i mitt ställe och om han för att kunna börja sin levnadsbana varken haft Toulon eller Egypten eller övergången av Mont Blanc, utan i stället måst döda en gammal kvinna för att taga penningar ur hennes koffert (du förstår nog ... för att kunna börja sin levnadsbana) ... nå, alltså ... skulle han väl ha beslutit sig för det senare, om inte någon annan utväg yppats? Skulle han måhända rynkat på näsan och menat, att det var föga ärorikt ... och att det var syndigt? Nåväl, jag säger dig, att med detta spörsmål har jag plågat mig så länge att jag riktigt blygdes till slut, då jag äntligen kom till det resultatet, att han varken skulle ha rynkat på näsan eller det skulle fallit honom in, att det inte var ärorikt ... han skulle inte ens ha förstått, att man kan rynka på näsan åt något dylikt. Om han inte haft någon annan utväg, skulle han helt enkelt dödat henne, innan hon fått tid att giva ett ljud ifrån sig — och utan att giva sig själv tid till eftertanke. Nå ... jag betänkte mig inte heller ... utan mördade ... medan jag följde en auktoritets exempel ... Precis så gick det till! ... Du tycker väl, att det är löjligt? Ja, Sonja, det löjligaste är, att det kanske verkligen var löjligt.»
Sonja tyckte icke alls, att det var löjligt.
»Säg hellre rent ut, utan några exempel», bad hon ännu mera förlägen.
Han vände sig mot Sonja, betraktade henne vemodigt och fattade hennes hand.
»Du har rätt, Sonja. Det är dumt prat alltsammans. Du har väl hört, att min mor är fattig? Min syster har händelsevis fått en god uppfostran och är nu dömd att draga omkring i världen som lärarinna. Jag har studerat, men kunde inte förtjäna mitt uppehälle och var således nödsakad att lämna universitetet på någon tid. Om också mina omständigheter varit mera gynnsamma, hade jag i lyckligaste fall haft utsikt att om tio eller tolv år bli lärare eller ämbetsman med en årlig inkomst av tusen rubel. Under tiden hade min moder kunnat omkomma av sorg och nöd och det hade inte varit mig möjligt att skaffa henne en sorgfri utkomst. Och min syster — ja, med henne hade det kunnat gå ännu värre. Och vad har man
