Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/342

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs


hämndgirig ... ja, till och med utrustad med anlag att bli vansinnig. Jag sade, att jag under min studietid inte kunnat förtjäna mitt uppehälle. Men vet du ... det är ganska möjligt, att jag kunnat göra det. Min mor erlade alla omkostnader vid akademien och skor, kläder och bröd hade jag kanske kunnat förskaffa mig själv. Rasumichin fick ju arbete! Men jag var förbittrad i min själs innersta och ville icke arbeta. Du har ju varit i mitt kyffe, Sonja? ... Vet du inte, att själ och anda förtvina i sådana små kyffen? ... O, vad jag hatar detta usla näste. Och ändå stannade jag kvar. Hela långa dagar förblev jag därinne och ville varken arbeta eller äta, utan låg där hopkrupen på soffan. Då Nastaszja bar in mat till mig, förtärde jag den ... kom hon inte ... så försvann dagen utan att jag tänkte på att intaga någon föda. Vid aftonens inbrott tände jag inte ljus, utan låg kvar i mörkret. Jag arbetade inte ens för att kunna köpa mig ett ljus. Mina böcker ligga på bordet, betäckta med tjockt damm. Jag föredrog att ligga och drömma ... ingenting annat än drömma. Då hade jag besynnerliga drömmar, vilkas innehåll jag inte ens bryr mig om att berätta. Vid denna tidpunkt började den tanken småningom vakna till liv inom mig ... nej, så var det inte, jag pratar åter i vädret. Ser du, jag sporde beständigt mig själv, varför jag skulle vara dum, emedan alla de andra voro dumma, och varför jag inte skulle vara klokare än de andra. Och jag tänkte länge, att om jag skulle vänta tills de övriga blivit kloka, kunde det dröja alltför länge. Sedan föreställde jag mig, att denna tidpunkt aldrig skulle inträffa, att människorna aldrig förändras — och det är inte heller mödan värt. Det är en lag, Sonja. Men nu vet jag, att den, som har en fast och stark vilja, han är en härskare. Den som vågar vinner. Den som aktar ringa vad stort är, han är en lagstiftare ... den som vågar det största, han har också de största rättigheterna. Så har det varit hittills, så skall det ock förbliva ... blott den som är blind, kan inte se.»

Raskolnikov såg på Sonja, men tycktes ej bry sig om, huruvida hon förstod honom. Febern hade nu fullständigt återtagit sitt herravälde över honom. Han hade talat med dyster entusiasm.

Sonja förstod, att hans trosprincip låg i denna fanatiska trosbekännelse ... den var hans lag.

»Då gissade jag, Sonja», fortfor han exalterad, »att makt endast gives den, som böjer sig för att taga opp den. Här gäller det endast att ha mod. Då fick jag den tanken ... för första gången i mitt liv fick jag den tanken, som ingen har haft före mig, nej, ingen! Den uppsteg plötsligt inom mig ...

342