av livet, när man, så länge man är till, måste gå förbi allt, måste vända sig bort från allt, när man måste glömma, att man har en mor och lugnt och vördnadsfullt måste fördraga sin systers smälek? Varför? Är det kanske därför att man, sedan de blivit lagda i graven, skall börja från början med andra — med hustru och barn, för att sedan dö från dem utan att lämna en kopek eller ett stycke bröd efter sig? Ja, ser du ... då beslöt jag tillägna mig den gamlas penningar och använda dem till mina första och nödvändigaste behov utan att behöva ligga min moder till last. Jag ville använda dem till mitt uppehåll vid akademien och under den närmaste tiden efter det jag slutat studierna och jag ville börja en ny bana för att skapa mig oberoende. Nå, det var naturligtvis uselt gjort av mig att döda gumman ... men låt oss inte tala mera därom.»
Han tystnade utmattad och sänkte huvudet.
»O, min Gud ... Nej, så var det inte, så kan det inte ha varit!» utbrast Sonja bedrövad. »Är det möjligt att handla på det sättet? ... Nej, det kan inte gått så till ... inte så!»
»Jag har talat uppriktigt, sagt dig hela sanningen och ändå tror du mig ej.»
»Vad är det för en sanning?»
»Jag har ju endast dödat en mask, Sonja, en onyttig, vämjelig, skadlig mask.»
»Huru ... skulle en människa vara en mask?»
»Jag vet nog själv, att en människa inte är en mask», svarade han och såg på henne med ett sällsamt uttryck. »Jag har ljugit, Sonja», fortfor han. »Det är lögn alltsammans ... Det var inte på det sättet. Du har alldeles rätt. Helt andra orsaker voro medverkande ... helt andra. Jag har inte talat med någon på så länge och mitt huvud värker så pinsamt.»
Hans ögon glödde av feber. Han började nästan yra och ett flyktigt leende krusade hans läppar. Genom sitt uppskakade själstillstånd hade han blivit försvagad och utmattad. Sonja förstod, huru djupt han led, och även hon kände sig gripen av ett slags yrsel. Hans tal var lättfattligt, men på samma gång så besynnerligt.
»Hur har det gått till? Hur har det kunnat ske, barmhärtige Gud!»
Och hon vred sina händer i förtvivlan.
»Nej, Sonja, det var inte heller på det sättet», började Raskolnikov och lyfte plötsligt upp huvudet, som om han besjälades av en alldeles ny tankeriktning. »Det är bättre att du tänker dig ... ja, det är verkligen mycket bättre ... tänk dig således, att jag är egoistisk, avundsjuk, elak, avskyvärd,
