tro allt annat om mig än detta ... Min systers ställning tycks nu vara betryggad ... och i så fall är min mors det också. Vill du besöka mig i fängelset, när jag blir arresterad?»
»Ja, det vill jag. Jag skall säkert komma.»
De sutto båda sorgsna bredvid varandra, liksom de av storm blivit uppkastade på en ödslig strand.
Han betraktade henne ånyo och kände, vilket djup av kärlek, som låg gömd hos henne för honom. Men underligt nog smärtade det honom att vara så älskad. Då han gick till Sonja, kände han, att hon var hans enda utväg. Han hade trott, att hon till någon del skulle kunna befria honom från de tärande kvalen och nu, då hela hennes hjärta vänt sig till honom, kände och erkände han sig ha blivit ännu mera olycklig.
»Sonja, det är kanske bäst, att du inte besöker mig i fängelset», sade han.
Hon svarade ej, ty hon grät. Några minuter förflöto under tystnad.
»Bär du ett kors på dig?» frågade hon oväntat. Denna tanke tycktes först nu ha fallit henne in.
Han förstod ej genast frågan.
»Har du inte något, så tag detta, som är av cypress. Jag har dessutom ett annat av mässing, som har tillhört ... Lisaveta. Jag bytte en gång kors med henne. Hon gav mig sitt och jag gav henne min lilla helgonbild i stället. Nu vill jag bära Lisavetas och du skall taga detta. O, tag det, ty det är ju mitt eget!» bad hon. »Vi skola tillsammans vandra den kvalfulla vägen och vi skola hjälpas åt att bära vårt kors.»
»Giv mig det», sade Raskolnikov, ty han ville icke bedröva henne. Men han drog strax tillbaka den utsträckta handen.
»Inte nu, Sonja! Jag vill hellre ha det sedermera», tillade han för att lugna henne.
»Ja, ja ... det är bättre, mycket bättre», sade hon. »När du tager på dig din skuld, skall du bära det. Då kommer du till mig och jag hänger det kring din hals. Vi bedja tillsammans och sedan följas vi åt.»
I detta ögonblick hördes en knackning på dörren.
»Sofie Semjonovna, får jag komma in?» frågade en bekant röst. Full av ångest öppnade Sonja dörren och den blonde Lebesetnikov stack in huvudet i rummet.
