Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/349

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Min bror, jag vet nu allt, allt. Dimitrij Prokofjitj har berättat och förklarat mig allt. Du blir förolämpad och förföljd på grund av en avskyvärd och enfaldig misstanke ... Dimitrij Prokofjitj sade, att ingen fara vore å färde och att du sörjer och ängslas onödigtvis. Men vad mig beträffar, så förvånar det mig inte att hela din själ råkat i uppror; men jag fruktar, att denna förbittring kan efterlämna varaktiga spår hos dig. Därför klandrar jag dig inte, att du har övergivit oss. Jag känner, att om jag själv hade att bära ett så stort lidande, skulle också jag gå ur vägen för alla. Jag vill inte tala med mamma om detta, men jag skall fortfara att tala med henne om dig och skall lova henne i ditt namn, att du mycket snart kommer till henne. Hys därför ingen ängslan för henne. Jag skall nog lugna henne. Men en och annan gång får du lov att besöka henne. Kom ihåg, att hon är din mor. Jag gick bara hit för att säga dig ... att om du behöver mig ... eller om hela mitt liv skulle vara nödvändigt för dig ... så kalla mig till dig ... och jag skall komma. Farväl!»

Hon vände sig och gick mot dörren.

»Dunja», sade Raskolnikov, i det han reste sig upp och gick fram till henne, »Rasumichin Dimitrij Prokofjitj är en riktigt god människa.»

Dunja rodnade.

»Vad menar du?» sporde hon, sedan hon väntat en minut.

»Han är en duglig, arbetsam och hederlig människa och han har förmåga att kunna älska av hela sin själ ... Farväl, Dunja!»

Hon spratt till och tycktes bliva orolig.

»Vad menar du, min bror? Skola vi verkligen skiljas för alltid, eftersom du ... giver mig ett sådant testamente?»

»Farväl!»

Hon närmade sig fönstret, såg bedrövad på honom och avlägsnade sig sedan.

Nej, han var icke kall mot henne. I sista ögonblicket hade han den största lust att innerligt omfamna henne. Men han beslöt ändock, att icke ens räcka henne handen.

»Efteråt ryser hon kanske, då hon tänker på, att jag omfamnat henne. Hon skulle säga ... att jag stulit en kyss från henne.»

»Skall hon kunna bära det eller ej?» tänkte han efter några minuters förlopp. »Nej, hon skall inte kunna bära det. Sådana människor kunna inte bära något dylikt. Aldrig!»

Sedan tänkte han på Sonja.

Från fönstret kom ett friskt luftdrag. Därute var det ej

349